”Ta därför emot och Välkomna Varandra in i Guds härlighet. Jesus gjorde det; nu är det er tur!”

Rom 15:7

Först vill jag påpeka att jag tidigare har skrivit en kommentar till Debras bok där jag ger synpunkter på hennes undervisning lite mer utförligt. Mina kommentarer kring boken kvarstår eftersom föreläsningsdagen inte bidrog med någon förändrad tolkning av det Debra skriver i boken.

Redeeming Sex: Naked converations about sexuality and spirituality – Debra Hirsh

Mina kommentar idag är kompletterande. Dessutom delar jag några reflektioner kring situationen/samtalet i EFK.

”Detta är en ny situation”

Debra inledde dagen med att beskriva det som att samtalet om sexualitet och gender är en avgörande fråga för kyrkan. Hon påpekade att det är viktigt att vi förstår att det idag är en helt ny situation. Vi kan inte, som församlingar, leva på och ignorera de förändringar som sker inom dessa områden i vår tid.

Jag tycker det är en klok utgångspunkt. Det är uppenbart att vi idag har kunskap om sexualitet och gender som ställer helt nya frågor till vår teologi, etik och människosyn. Vi vet idag att vi människor är mycket mer än män och kvinnor eller hetero eller homo. Som Debra beskrev det finns det minst 10 varianter av sexualitet och ytterligare ett antal variationer av genderidentiet. Denna verklighet kräver nya svar av oss som kyrka.

Jag hoppas vi kan fortsätta mötas med det öppna perspektiv som ges när vi alla erkänner för varandra att vi idag lever med nya förutsättningar som kräver kloka genomlysningar och etiska reflektioner.

I denna nya situation är Debras utmaning till oss:

”Vi måste vara de Visa i dagens samhälle!”

Vad är evangelium för en kristen gay person?

Linalie Newman från EFK inledde dagen med att ställa frågan: Vad är evangelium för alla människor? Utifrån temat gender och sexualitet blir då frågan: Vad är evangelium för homosexuella och transgender-individer?

Jag tycker det är en bra och central utgångspunkt för ett gott samtal och hade gärna sett att den frågan fanns i centrum av dagens undervisning. Tyvärr tycker inte jag att vi fick något tydligt svar.

Debras svar på frågan om hur vi ska formulera livsvägen för transpersoner var: ”I don´t know, its not clear”

Debras svar på frågan för de som är gay var en mycket kort lista: Celibat, Heteroäktenskap, och Samkönat äktenskap. De första två vägvalen gavs exempel genom berättelser om några hon kände som valt dessa livsvägar. Den tredje vägen presenterades som ett alternativ. Debra lät oss förstå att hon själv tyckte att den saknade stöd i Bibeln. Men hon påpekade ändå att samkönade relationer är ett livsval som församlingen bör vänja sig vid som en vanligt förekommande livsväg i vår tid. I detta blir Debra väldigt otydlig och motsägelsefull när hon å ena sidan förespråkar att församlingen öppnar upp för närvaron av samkönade relationer som ett alternativ samtidigt som hon vidhåller att det är en livsväg som saknar bibliskt stöd.

Det gavs inga reflektioner angående den kritik som finns kring alternativen Celibat och Mixed-Orientation äktenskap. Det framställdes inte heller någon redovisning av mer omfattande vetenskapliga studier till stöd för att rekommendera dessa livsval.

Ett exempel på det inkonsekventa i detta är att Debra beskriver Jesus som en förebild för det celibata alternativet och menar att Jesu exempel utgör underlag för att vägleda HBTQ-individer till ett liv i celibat. När hon tar detta exempel så undviker hon att kommentera Jesu tydliga uppmaning att inte söka celibatet som livsväg om man inte har den specifika kallelsen till ett celibat liv.

”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. […] Den som kan må tillägna sig detta.”

Matt 19

Min utgångspunkt är att problemet som vi i vår tid samtalar om kommer ifrån en bred erfarenhet i våra kyrkor och vårt samhälle som hävdar att det finns många HBTQ-individer som farit mycket illa i sina försök att leva upp till evangeliet om att leva i celibat trotts en djup sexuell längtan efter att leva i relation. Lika tydligt vet vi om alltför många livsberättelser där försöken att leva i ”mixed orientation”-äktenskap i strid mot sin inre sexuella kallelse har lett till depression och splittrade äktenskap.

I boken Välkomna Varandra försöker vi med all tydlighet att beskriva dessa problem med vårt traditionella bemötande av HBTQ-individer. Debras föreläsning snuddar knappt vid problemen och hennes slutsatser återupprepar just de traditionella alternativen som jag menar att kristna HBTQ-individer i vår tid söker efter fungerande alternativ till.

Därmed är frågan obesvarad:

Vad är evangelium för kristna HBTQ-individer?

Belong – Believe – Behave

En del av Debras undervisning presenterade lösningen att möta vår tids utmaning genom att förändra strukturen på församlingen. Jag har inget emot denna typ av strukturella förändringar av församlingens metoder för sitt missionsarbete. Men jag vill påpeka att det inte påverkar de frågor som vi har att lösa i våra församlingar kring vad som är evangelium för HBTQ-individer.

Frågan om det är synd eller inte att leva i en samkönad relation löser man inte genom att flytta gränsen för karaktärskontroll från medlemskapet till ledarskapet. Personligen tycker jag det är förvånande att en baptistisk rörelse kan bejaka denna typ av teologi att bli tongivande i vår tid. Om Debras undervisning tillämpas vidare inom EFK så kommer vi att förvandlas till en folkkyrka med all makt centraliserad en liten klick ledare. Vi skulle då förlora hela vår identitet som baptistisk folkrörelse. Ett ytterligare problem skulle vara att vi utraderar begreppet synd som relevant för församlingens liv och efterföljelse.

Jag vill också påpeka att jag hyser stor tveksamhet till att det fungerar i praktiken. Att en församling är ”Welcoming but Non Affirming” skapar väldigt lätt problem som sårar individer. När jag läser om de HBTQ-individer som levt i dessa församlingar så ser jag tydligt flera uppenbara brister. (ytterligare kommentarer finns i denna artikel)

En del församlingar har varit framgångsrika i sin välkomnande approach delvis genom att man dolt sina etiska policydokument djupt in i organisationen. HBTQ- individer som känt sig välkomna har trivts i församlingen en längre eller kortare tid, men när de plötsligt blir varse församlingens egentliga teologi kring samkönade relationer så blir de djupt besvikna och sårade. Ofta i kombination med att de blir avvisade i sina förtroendeuppdrag eller nekade välsignelse över sina liv i samkönade relationer.

Andra församlingar har kanske varit tydligare i sin policy redan från början men samtidigt lyckats vara så välkomnande att HBTQ-individer väljer att leva i dem. Församlingens ledare tolkar kanske detta som att de är framgångsrika i sin metod. Men när man frågar HBTQ-individerna själva så beskriver de det som att de lever i församlingen trotts dessa icke bejakande teologier och har en tydlig ambition om att försöka påverka församlingen att ändra sig.

Givetvis finns det också HBTQ-individer som lever och trivs i alla församlingar. Det finns de som själva på djupet respekterar den teologi som inte stödjer samkönade relationer och med glädje formar sina liv efter detta. Men dessa är, om jag inte har fel, en försvinnande liten andel av de kristna HBTQ-individer som vi lever tillsammans med i våra kyrkor. Om jag har fel på denna punkt så hoppas jag att fler personer träder fram och ger röst åt detta perspektiv. Annars har vi ingen möjlighet att föra denna tradition vidare till våra barn. Våra barn kan inte erövra en sådan traditionell tillämpning av evangeliet för HBTQ-individer om det inte finns människor som vill bära berättelsen till dem.

EX-Gay-rörelsens kollaps

Debra har ett förflutet i organisationen Exodus International och hon beskriver att denna organisation har lagt ner som ett resultat av insikten om att man haft felaktiga idéer om sexualitet och misslyckats i sina metoder.

När Debra beskriver detta misslyckande så beskriver hon framför allt att hon ser det som att Exodus förmedlade ett orealistiskt hopp; ett hopp om helande från den sexuella läggningen.

Min läsning av det som hände i Exodus International var att det var mycket mer än bara frågan om helande som omprövades av de som la ner Exodus. När jag läser böckerna som skrivits av Jeremy Marks, Wendy VanderWal-Gritter, Justin Lee, m.fl. så framträder en mycket djupare och bredare kris inom organisationen. Deras erfarenhet av missmod, depression och självmord i relation till försök att leva i celibat eller ”mixed-orientation”-äktenskap var också en del av det som gjorde att organisationen avslutade sin verksamhet. När de slutligen stängde sin verksamhet(2012) hade de flesta verksamheter slutat bön om helande från den sexuella läggningen sedan länge. Verksamhetens inriktning var att hjälpa HBTQ-individer att leva som homosexuella utan att leva ut sin sexualitet. Och det var i just detta arbete som problemen fortsatt visade sig vara alarmerande.

Jag menar att Debra förminskar dessa problem och beskriver en historik som inte stämmer med den breda förändring som jag har läst om ifrån främst England och USA. Debra var själv verksam i Australien och det kan ju vara en del av förklaringen till att vi har olika bilder av historien.

Alltid med aldrig om

Jag har tidigare skrivit en post om vikten av att föra samtalet om HBTQ-individer med dem som äger frågan. Även denna dag uppvisar EFK en oförmåga att föra ett verkligt samtal tillsammans med de som faktiskt har en verklig relation till hur vi som kyrkor förhåller oss till samkönade relationer osv. Min reaktion på det samtal som fördes på Torp i somras var densamma. Jag fortsätter upprepa mig.

Förra veckan hade EFK en stor strategisk ledarkonferens i Asien. Det var ett antal svenska pastorer och personal från EFK som åkte ner för att jobba tillsammans med ledarskapet i samarbetsorganisationerna. Arbetet i Asien görs av EFK tillsammans med våra syskon där.

När EFK samlar ledare för att prata om hur EFK ska möta och vara kyrka för och med HBTQ-individer. Då arrangerar vi en föreläsningsdag där ingen i rummet med sin röst representerar målgruppen som vi pratar om. Jag begriper inte hur detta hänger ihop. Varför är det inte självklart att vi för detta samtal tillsammans med de som det handlar om? Lika självklart som det är att vi bygger vår verksamhet i Asien tillsammans med de Asiatiska ledarna.

Detta begriper inte jag.

För mig hade det varit begripligt om vi vore en 100-årig syförening.

Men jag är född in i en karismatisk missionsrörelse som under 100 år har bedrivit Mission över hela världen. Mitt EFK lever med hot om fängelse, våld och död över sin verksamhet varje dag. Vi kliver ständigt över nya gränser och möter nya kulturer. Vi skryter om att vi har Sveriges bästa Missionsinstitut med kompetens och erfarenhet från hela världen. Vi jobbar mot kvinnoförtryck. vi jobbar för människovärdet i länder där barn, sjuka och funktionsnedsatta är skyddslösa. Vi jobbar mot rasism och över gränser i stamfejder och etniska konflikter. Vi bygger kyrka på tusen olika sätt i hundratals länder. 

Med den bakgrunden blir det obegripligt för mig att vi samtalar på det stängda sätt vi gör idag.

När jag var 19 år lärde jag känna Erik och att han var gay. Min pastor då hette Robert och han berättade för mig att han tillsammans med Erik var med i nätverket Medvandrarna. Roberts budskap var kristallklart. Frågan om homosexualitet är inte någon enkel fråga … MEN … det viktiga är att ingen ska vandra ensam. I Medvandrarna vandrade homosexuella och pastorer sida vid sida och pastorernas löfte i deras relation var just att vandra tillsammans. Även Sören, som då var pastor i Järfälla och engagerad i Medvandrarna, har beskrivit vikten av detta perspektiv för mig. Jag var stolt över mina pastorsförebilder som lärde mig att relation alltid är viktigast i Guds rike.

Någonting hände kring Millennieskiftet. De homosexuella i nätverket blev mer och mer övertygade om att idén om helande, celibat eller hetroäktenskap som lösning var en återvändsgränd. 

I det skedet beskrivs det ofta som att ”DOM” lämnade medvandrarna. För mig blir det alltmer tydligt att det var vi hetrosexuella pastorer som lämnade ”DOM”. Vårt löfte var att vara medvandrare. Vår teologi var att ingen ska behöva vandra ensam. Det löftet har vi svikit. För mig är inte EFK idag ett steg framåt. För mig är mitt EFK idag en fegis som har glömt bort vem Jesus är.

Och jag kan inte se någon lösning på detta samtal om vi inte först och främst återupprättar relationen och närvaron i rummet. Samtalet påbörjas när vi är en gemenskap som vandrar tillsammans.

Det är fullt möjligt att den traditionella läran har en framtid för en massa HBTQ-individer… men just nu är det omöjligt att utvärdera den eller en mer bejakande hållning, så länge det inte finns ett verkligt samtal med er som det handlar om.

Ett missionellt perspektiv

Som jag tolkar initiativet från EFK att ta hit Debra är att hon är representant för den linje som vissa tycker ska vara den nya mjuka ’Welcoming but Non affirming’-linjen.

I den processen så söker man inte efter en teologisk omprövning utan en ’ny missionell strategi’. Debra skriver ju väldigt tydligt att hon inte skriver en teologisk text. Hon hänvisar bara till en färdig teologi och försöker skapa etik och praktik utifrån den.

En fråga man kan ställa inom EFK är därför:
– Är det relevant att göra en analys av hur vi ska möta HBTQ-individer innan vi samtalat klart om hur vi ser på själva grundfrågan? Är det en synd eller inte? I grund och botten handlar det ju om att vår teologi alltid styr vårt bemötande. Vi löser ju inte den teologiska frågan genom att bli överens om att båda sidor är överens om att vi ska vara snälla och kärleksfulla i vårt bemötande.

Jag är inte säker på att jag fullt ut förstår denna signal från EFK. Ska vi tolka det som att man är ovetande om att en bred andel av rörelsens medlemmar inte anser att det är en synd att leva i en samkönad relation? Eller ska vi tolka det som att EFK tydligt ignorerar och ifrågasätter dessa medlemmars teologiska hållning?

Här famlar jag lite och skulle gärna få lite förklaringar.

GCN & Justin Lee är en goda förebilder

I slutet av dagen ställde jag en fråga till Debra. Frågan utgick ifrån min läsning av HBTQ-teologer som har en icke bejakande hållning till samkönade relationer. Ex. Wesley Hill och Eve Tushnet m.fl. När jag läser deras undervisning så ser jag att de förespråkar ett evangelium för HBTQ-individer där de inte leds in i ensamhet utan ges möjligheten till att leva i överlåten gemenskap och familj på andra sätt än i en traditionell äktenskapsrelation.

Jag tycker deras idéer är intressanta och väl värda en god prövning. Men jag ser också att de är väl medvetna om att denna metod ställer mycket höga krav på församlingen i att svara upp mot dessa individers behov. Det handlar i princip om att församlingen ska erbjuda den som är Gay att bli inadopterad i en befintlig familj eller att man erbjuder familjetillhörighet i långsiktigt fungerande och överlåtna kommuniteter.

Min fråga till Debra var hur hon ser på utmaningen för den traditionella församlingen att utforma alternativ för homosexuella individer där de inte hamnar i ensamhet.

Debras svar var positivt och intressant. Hon berättade om Justin Lee och Gay Christian Network (numera Queer Christian Network www.qchristian.org). Hon beskrev denna organisation som en modell som församlingar skulle kunna efterlikna i sitt sätt att vara församling för alla. I GCN har man sedan starten haft en teologisk grund som bejakar både sidan A och B i synen på samkönade relationer. Inom organisationen respekterar man bägge förhållningssätten och ger utrymme för alla HBTQ-individer att själv välja livsväg utifrån sin teologiska övertygelse.

Att Debra tar detta som ett gott exempel tycker jag är fantastiskt bra. Jag hoppas verkligen att detta sätt att resonera i mötet med HBTQ-individer blir en central och bärande tanke framöver även inom EFK.

”Ta därför emot och Välkomna Varandra in i Guds härlighet. Jesus gjorde det; nu är det er tur!”

Rom 15:7