En presentation av detta panelsamtal finns i ett tidigare inlägg här på Bloggen:

Reflektioner efter Torp – Inledning

Utöver de reflektioner jag gör här har jag lovat Mikael Tellbe och andra att återkomma med en fördjupad text som beskriver min läsning av Romarbrevets första kapitel. Den texten är på gång. Som ett första steg har jag lagt ut en föreläsning som ger en inblick i min läsning av Romarbrevet i sin helhet:

Berättelsen om Romarbrevet

Reflektion 1 – Varför pratar vi om DOM och inte med dem?

En stor del av mig medverkade motvilligt i detta panelsamtal. Jag tycker själv att jag är en usel representant att föra HBTQ-personers talan. Även Daniel Korol gav utryck för detta i samtalet. Han menade att en del av problemet med det samtal som förs i våra frikrykliga sammanhang är att vi inte inkluderar de personer som det verkligen berör i våra samtal. 

Under de år vi samtalat om samkönade relationer i Immanuelskyrkan i Örebro har det varit en självklar del av processen att vi som församling inbjuder och lyssnar på de människor som det faktiskt handlar om. Min erfarenhet är att dessa personers bidrag har varit helt avgörande för att ge vår församling fördjupad kunskap och vishet.

Jag har tidigare beskrivit denna viktiga princip i ett av mina inlägg på denna blogg:

Alltid med – Aldrig om

I kyrkans samtal om HBTQ är det därför av största vikt att vi hela tiden för samtalet tillsammans med de personer som det gäller. Vi begår ett stort misstag om vi tror att samtalet kan föras enbart av oss heterosexuella män med maktposition i kyrkan.

De som är gay äger samtalet om hur deras liv ska gestaltas inom ramen för Guds Rike. Vi andra är inbjudna att delta i deras samtal och tillsammans kan vi forma en kyrka som är ett gott hem för alla.

Att HBTQ-personer äger samtalet om sin livssituation innebär dock inte att vi andra kan luta oss tillbaka och låta dem sköta sitt. Eftersom vi befinner oss i en situation där vi andra tillhör majoriteten – normen – så finns det en inneboende obalans, där vi äger betydande makt över deras liv. Den makten måste vi som tillhör normen förvalta genom att ta ansvar för deras rätt till liv och tillhörighet. Det ligger på vårt ansvar att möjliggöra ett samtal där de kommer till tals och ges makt att bli delaktiga i skapandet av en gemensam god kyrka.

Inför samtalet på Torp var det också min uttryckta önskan att vi inbjöd personer från målgruppen i samtalet. Nu valde arrangören att genomföra samtalet med en panel bestående av enbart heterosexuella istället.

Personerna vi samtalade om fick närvara genom att självbiografiska texter från boken Välkomna Varandra lästes upp. Upplägget var i någon mening ett framsteg och en bit på vägen emot ett verkligt lyssnande. Men för mig bär samtalet ändå eftersmaken av ett misslyckande på denna punkt. Jag kunde sitta där på scenen och blicka ut över åhörarskaran. Och där i vimlet såg jag de av mina vänner som är Gay, Lesbiska och Bisexuella. Jag såg också föräldrar och nära vänner till dessa våra syskon. 

Daniel Korol beskrev sin församling som en kropp – där alla är ett i Kristus – lemmar som är till för varandra. Han målade bilden av en gemenskap som inte bara inkluderade dessa människor i sin identitet utan som också genom identiteten i Kristus blev HBTQ med dem.

”Vi är HBTQ och vi är EFK!”

Avståndet mellan det perspektiv Daniel lyfter fram och det försiktiga och problematiserande välkomnande som jag hör från EFKs övriga ledarskap får mig att alltjämt längta, söka och hoppas på en förändring.

Det är tydligt för mig att ännu fattas något innan jag kan vara trygg med att EFK lever som en församlingsrörelse där alla blir välkomnade och inkluderade som de Guds underbara skapelser de är.

Denna spänning – mellan ett samtal med dem som är en del av oss och ett samtal om DOM – blir än mer smärtsam och tydlig när jag dagarna efter samtalet på Torp läser Lenas inlägg på Instagram. Lena är en av dem som skriver en personlig berättelse i boken Välkomna Varandra. En del av hennes kapitel blev också uppläst i inledningen av samtalet på Torp.

Lena (Instagarm 23 juni 2018) #frikyrkoflatan: 


En gång.
En midsommarvecka, stod jag på scenen i Ladan på Torpkonferensen och ledde församlingen i bön.
En gång anställdes jag av EFK (då Nybygget) till ”att skapa en ungdomsrörelse”. Just det har jag fnissande refererat till i efterhand som ett galet exempel på en något för vid arbetsbeskrivning. Men där och då tog jag den till mig. Där och då föddes idén om att skapa en ungdomsfestival på Torp.
En gång var jag EFK. Och EFK var jag.
En gång bar jag visionen om Frizon i min kropp.
Några år senare skulle jag bli EFK-pastor.
Jag hade kallelsemedvetenheten, nådegåvorna, studieplatsen på Missionsskolan och förtroendekapitalet i och utanför rörelsen. Det var dunkar i ryggen, förböner och idel glada tillrop. Tills jag efter en månads teologistudier släppte bomben. Jag kan fortfarande höra det svischande ljudet av mattan som drogs undan för mina fötter.
I årets upplaga av Torpkonferensen, 20 år efter att jag stod på scenen och ledde församlingen i bön, har EFK talat om mig i Ladan. Om hur jag och andra ”hanterats” genom åren. På sätt och vis förstår jag det som att det är vad de talade om häromdagen.
Och visst.
Jag borde vara glad att tystnaden är bruten.
Men när jag får rapporter från det här samtalet i Ladan börjar jag ändå gråta.
Det smärtar mig så oerhört att EFK fortfarande är där ni är. Oerhört. Nästan outhärdligt. Jag inser att det borde finnas anledning att jubla över att Öjvind läste mitt och andras vittnesmål högt i Ladan och att ni överhuvudtaget hade det där samtalet på Torpkonferensen av alla ställen. Men allt blir ändå bara till gråt i mig.
Jag gråter över alla generationer av icke-hetero-MÄNNISKOR, av icke-cis-MÄNNISKOR som suttit i den där Ladan och sölats ner, tryckts ner, undan och iväg av att just den där rådande hållningen fått hållas.
Jag gråter över att det suttit nya generationer i den där Ladan i år. MÄNNISKOR som, trots att mitt och andras vittnesbörd fanns närvarande och att vårt existensberättigande försvarats från scenen, ändå sölats ner, tryckts ner, undan och iväg av att den rådande hållningen fortfarande råder.
✅ Vi är ingen teologisk krångelfråga.
✅ Vi är inget komplicerat etiskt dilemma.
✅ Vi är inte Dom
✅ Vi är inte Där borta.
✅ Vi är Här. I Ladan. Just nu.
Ni tror att ni diskuterar teologi, etik och kyrkans historia.
Det enda jag ser är en evighetsdans runt en guldkalv. Jag skulle kunna nämna den kalven vid sina namn. Men det gör jag inte här och nu. Men dess andedräkt är ren och skär skräck.
Älskade EFK! Ge er själva den nåden att låta kalven smälta ner en gång för alla. Vänd blicken mot verklighetens, ljusets, sanningens och kärlekens Gud istället.
Lite så tänker jag. Helt övermodigt och utan ett uns av ödmjukhet. Möjligen färgat av att jag blivit sårad så in i märgen. Att jag fortfarande lever med ett hål i mitt hjärta. Där Ni en gång fanns. EFK. Ni var hemmet jag en gång valde. Jag var fåret, herden och profeten ni en gång valde bort.
En gång.

Ett av de bärande syftena med boken Välkomna Varandra var att vi författare ville hjälpa våra församlingar att sluta begå detta misstag. Vår oförmåga att möta och inkludera skapar djupa sår och spär på ett redan brådjupt utanförskap. 

Reflektion 2 – ”Borde ni inte prata om vad det är att vara Gay.”

Min andra reflektion hämtar jag från ett samtal med min dotter direkt efter seminariet på Torp. Hennes första reaktion var denna:

”Han som du diskuterade med, han verkar inte veta vad det innebär att vara Gay. Borde ni inte prata om det innan ni pratar om de där bibeltexterna?”

Jag håller med min dotter. Min första reflektion efter samtalet var just den att det blev tydligt att vi – Mikael och jag – har olika bilder av vad en HBTQ-identitet är. När vi pratar om bibeltexterna blir det tydligt att vi har olika utgångspunkter och därmed kommer vi till olika ståndpunkter.

Mikael Tellbe beskriver att Romarbrevets första kapitel ”inte handlar om homosexualitet” utan huvudpoängen i texten är enligt honom att alla människor är syndare. Att alla är syndare blir tydligt när Paulus listar 20 syndiga beteenden som alla tydligt visar att vi människor inte lever på det sätt som Gud i skapelsen tänkt att vi ska göra. 

I samtalet exemplifierade Mikael det med att säga ungefär så här.

”Paulus pekar på allas synd, alla kanske inte relaterar till de sexuella synderna men alla kan känna igen sig i någon av de övriga…typ uppstudsiga mot sina föräldrar (Rom 1:30)”

Jag uppfattar det som att somliga tolkar mig som att jag inte håller med Mikael om den tolkningen. Men det gör jag. Det är för mig självklart att Romarbrevet pekar på att alla har syndat och att alla de synder som Paulus räknar upp är allvarliga brott mot Guds skapelseordning.

Problemet som uppstår för min dotter  – och  för de flesta unga människor i västvärlden – är att det Mikael pratar om inte är svaret på deras fråga om samkönade relationer.  Mikaels resonemang blir bara obegripligt.

Anledningen är att Mikael inte först för ett samtal om vad det är att vara Gay och hur vi som kyrka förhåller oss till den homosexuella identiteten. Ett samtal som inte reder ut de frågorna först blir – för de flesta – helt obegripligt. 

Vi i kyrkan behöver föra ett tydligt samtal om hur HBTQ-individer ska finna en välsignad och trygg plats för sina liv i vår gemenskap. När vi gör det anser jag att vi måste utgå ifrån ett samtal om vår människosyn. Kopplat till samtalet om människosyn bör vi också samtala och hur vi ser på Gud och ordning.

De flesta repliker på boken Välkomna Varandra har beskrivit det som att bokens ”tyngsta” teologiska kapitel är det som jag skrivit om de sex fördömande texterna i Bibeln. Enigt min mening är det en kraftig missuppfattning av hela boken. Kapitlet om de sex texterna är skrivet just för att visa på det orimliga i att utgå från dessa texter i ett samtal om HBTQ i vår tid. Dagens kunskap om sexuell identitet och det vi känner till om fungerande stabila samkönade relationer innebär att vår tids frågeställning inte är sammanlänkade med de destruktiva livsmönster som hanterades av Paulus i Romarbrevet 1.

Så här avslutar jag mitt kapitel:

”Bibeln i sin helhet innehåller inte något direkt resonemang som relaterar till samkönade trohetsrelationer av den typ som vi ser i vårt samhälle idag. Under hela Bibelns och kyrkans historia har den allmänna tolkningen av vad män som ligger med män handlar om varit att se det som ett uttryck för personer som faller för destruktiva begär och därmed begår handlingar som är destruktiva både för dem själva och för dem som blir utsatta. Under min livstid har vår människosyn i denna fråga radikalt förändrats. Det har gjorts försök att tolka dessa sex bibeltexter som att de är relevanta i att ge underlag för ett fördömande också av de samkönade relationer som utgår från två personer som utifrån sin homosexuella identitet väljer att leva sina liv tillsammans i trohet och kärlek.

Jag har i detta kapitel visat att en sådan tillämpning av texterna tänjer deras betydelse långt utanför vad de syftade till när de först skrevs. Jag tror att vi gör klokare i att hålla kvar dessa texter i deras traditionella tolkning, där Bibeln fördömer sexuella handlingar som tar sig uttryck i en kombination av okontrollerad lust och förnedrande utnyttjande av andra människor för att tillfredsställa sina egna begär.”

De kapitel i boken som egentligen för ett teologiskt ”tungt” resonemang om samkönade relationer är de som skrivits av Tomas Erlandsen, Andres Camenius och Johanna Wikberg, Anna Berndes, Emma Audas och Patrik Hagman, André Jakobsson, Robert Eriksson.

Det är med detta som grund som jag menar att samtalet som tar sin utgångspunkt i Romarbrevet 1 skapar mer skada än nytta.

Om vår gemensamma önskan är att våra församlingar ska kunna förändras till att bli en god plats för personer med HBTQ-identitet då måste samtalet starta på en annan plats än Romarbrevet 1.

Not  – Vad menar vi specifikt med människosyn och identitet i samtalet om HBTQ?

För att förtydliga det jag skriver angående människosyn så tar jag här med en kortfattad summering.

Min hållning till en Gay identitet är denna:

”Det finns en minoritet individer med en bestående förmåga att bli förälskad och attraherad av sitt eget kön, som på alla sätt framstår som helt jämförbar med den heterosexuella individens förmåga att bli attraherad av det motsatta könet.”

Enligt mig har denna hållning växt fram som en ny kunskap grundad i modern forskning och det faktum att HBTQ-individer klivit ut ur garderoben och blivit kända av oss alla som en naturlig del av vår kultur.

Teologisk tolkning: Vad är en gay identitet?

I teologisk mening är det min uppfattning att Guds skapelse är full av underbara mirakel, vackra variationer och en obeskrivbar mångfald av färger, former och karaktärer. När jag ser på variationerna i sexuell identitet så passar de väl in i det som vi alla kan se av Guds fantasifulla mångfalt i skapelsen.

Idén om att vi ska läsa skapelsen i binära kategorier vad gäller sexualitet är enligt mig grundat i en mekanisk och fyrkantig syn på skapelsen som inte på något sätt verkar stämma med den verklighet vi lever i. Jag antar att den binära, svartvita, tolkningen har sin grund i en läsning av skapelseberättelsen som att den gav en komplett biologilektion som difinierar allt vad det innebär att vara människa.

Jag kan inte se att det är ett möjligt sätt att läsa Bibeln. Jag tänker mig inte att skapelsens kontraster i dag och natt innebär att Gud inte har tänkt att det skull finnas någon skymning eller gryning. Inte heller ser jag beskrivningen av att Gud skapar vissa djur för vattnet och vissa djur för att leva på land… som en utgångspunkt för att se på grodorna som ett djur som lever på ett onaturligt sätt – både i vattnet och på land.

Vi vet idag att det finns flera variationer i vår sexualitet. Vi vet att det finns flera variationer, både fysiska och psykologiska i relation till vårt kön. Jag menar att det är orimligt att kyrkan ska grunda sin etik i en lära om människan som försöker dölja att dessa människor finns i bland oss.
Därmed blir min slutsats denna:

”Det finns i Guds skapelse en naturlig variation av sexuella identiteter”

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om kyrkans olika förhållningssätt till homosexuell identitet. 
https://ettgotthem.se/2018/05/repliker-del-2-vad-ar-homosexualitet/

Reflektion 3 – Vilken större berättelse är vår tids samtal om samkönade relationer en del av?

Vid ett tillfälle i panelsamtalet påpekade jag att frågan om att välkomna HBTQ-personer in i församlingsgemenskapen för mig handlar om min Gudsbild. Där jag i nya testamentets berättelser om Jesus läser om en Gud som spränger gränser för att nå de som på grund av en felaktig syn på människan, skapelsen och Guds rike blivit exkluderade. Jesus inkluderar barnen, kvinnorna, hedningarna och enucken.

När jag nämnde detta med att Gud spränger gränser reagerade Mikael Tellbe klart och tydligt med att avvisa mitt argument. Han menade att man inte kan läsa Bibeln som att den öppnar upp för att vi ska spränga gränser.

För mig blev det en tydlig indikation på vari skillnaden i vårt sätt att hantera frågan ligger.

För det första. Mikael Tellbe vet mycket väl om att Jesus och texterna i Nya Testamentet innehåller ett tydligt perspektiv av att spränga gränser. Så här undervisade Mikael om Guds Rike i somras under Hönökonferensen:

”När Gudsriket kommer så spränger det alla traditionell, religiösa nationella politiska gränser. Och Markus visar att det är genom att Jesus ständigt rör och sträcker sig mot det orena. Det är en oren man, för att han befinner sig på en gravplats, på oren mark på hednisk mark i Gerasa på en oren plats med oren djur, svin som botas. Du kan inte ladda med mer värdeladdade ord i ett judiskt sammanhang. Han rör sig bland det orena och där sträcker han ut sin hand och rör vid det orena. Han gör det i kapitel fem med kvinnan som lidit av blödningar i 12 år. En oren kvinna enligt judisk lag. Han går in till den döda flickan den orena flickan och det står att han rör vid henne.

[…]

Det avslutas med en mycket intressant text där Jesus förklarar all föda ren. Det är en diskussion med Fariséerna om man ska tvätta händerna före maten. Det slutar med att Jesus förklarar all föda ren. DVS. han upphäver orenhetslagarna. Det intressanta är att det som händer är att direkt efter den texten rör sig Jesus ut på oren mark till en syrisk-fenicisk kvinna och han återigen spränger gränser. Den orena kvinnan en icke judisk kvinna har en oren dotter med orena andar som befinner sig på oren mark vid Tyros. Återigen så får vi en sådan berättelse där Jesus spränger gränser. Där Gudsriket spränger gränser.

Det är så typiskt för Guds Rike att gudsriket spränger alla de gränser som vi sätter upp som människor. Var sig det handlar om etnicitet, socioekonomi eller genderfaktorer. Gud spränger alltihop. Paulus ger uttryck frö det när han säger: I Jesus Kristus är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.”

Som ni ser så är Mikael precis som jag övertygad om att det finns ett radikalt gränsöverskridande inslag i Jesu undervisning. Jesus sopar undan grunden för den legalistiska normstyrda tolkningen av lagen och proklamerar ett rike som framför allt handlar om att alla människor ska bli famnade och välkomnade in i Guds Rike.

När vi diskuterar HBTQ i kyrkan är det just denna inkluderande berättelse som jag menar att frågan om homosexuella utgör en del av.

På samma sätt som vi tidigare i historien utifrån vår människosyn och teologi har exkluderat människor baserat på kön och etnicitet så har vår nutida insikt om vad en sexuell läggning egentligen är fått oss att inse att även HBTQ-personer är individer som behöver ges ett fullvärdigt livsutrymme inom ramen för vår gemenskap och teologi.

Det jag hör att Mikael resonerar utifrån är att HBTQ-personers plats i Guds rike endast handlar om ett etiskt dilemma där vi ska hjälpa individer att lyda Guds ordning och handla i enlighet med vissa givna etiska principer; som om det vore jämförbart att vara gay och att vara en person som bråkar med sina föräldrar.

Häri ligger skillnaden på min teologi och Mikaels. För mig förändrades förutsättningarna för hur frågan om samkönade relationer ska hanteras när jag fick upp ögonen för att dessa personer inte är sjuka eller trasiga. Idag ser jag i mina vänner – Lena, Erik, Mirjam, Anders och Johanna – vanliga människor med andra egenskaper och förmågor än mig. För mig är den troligaste förklaringen till att det finns HBTQ-individer att Gud helt enkelt skapat en värld med mer mångfald och variation än vi tidigare har haft kunskap om.

Det jag hör Mikael göra är att resonera om frågan om samkönade relationer som att det alltjämt är ett pastoralt etiskt dilemma som utgår ifrån samma frågeställning vi hade innan vi förändrade vår syn på sexuell identitet.

Mikael pratar om etik och moral och jag pratar om människosyn.

I frågan om etik och moral tror jag faktiskt att jag delar det mesta av Mikaels hållning. Jag tror inte på att Gud vill att vi ska relativisera kyrkans moraliska principer. Jag tror på kampen för sanning i möte med lögnen. Jag tror på kampen för trohet i mötet med svek. Jag tror på kampen för kärlek i mötet med hat. Jag tro på kampen för tålamod i mötet med brådska. Jag tror på kampen för generositet i mötet med girigheten. Jag tror på kampen för ödmjukhet i mötet med stolthet.

I relation till sexualiteten och äktenskapet så tror jag att en av de viktigaste motiven för oss till att fullt ut bejaka samkönade relationer är det faktum att Gud har skapat förmågan och kallelsen till livslång överlåten kärlek i relation till en annan människa som något som framför allt levs bäst inom ramen för ett av gemenskapen välsignat förbund. Denna kallelse bor djupt i både den hetero- och homosexuella människan. Därmed är det bästa sättet att ge livsrum och trygghet för dessa relationer att vi i församlingen välsignar, famnar och gemensamt bär varandra, som en del av uppdraget att vara Kristi kropp för alla. Att vi som kyrka väljer att stå i vägen för dessa relationer anar jag utgör en form av motstånd mot Guds nedlagda kallelse i dessa individers liv.

I boken Välkomna Varandra ger Robert Erikson en bra beskrivning av hur han läser in detta samtal i berättelsen om kyrkans långa vandring i fotspåren av en Gud som hela tiden lär oss att famna och inkludera det som tidigare var förlorat:

”Och idag verkar detta andeledda samtal ge oss ny kunskap och ny erfarenhet kring Petrus ord ”Gud gör inte skillnad på människor”. 

Det går att ta hela Bibeln på allvar och samtidigt välkomna homosexuella i församlingen. Precis som Petrus och andra genom den kristna historien har lärt sig, så lär sig kyrkan alltmer vem Gud är och om Guds kärlek och inkludering, i ljuset av Jesus liv, död och uppståndelse.”

I EFK-sammanhang hör jag ofta referenser till en annan berättelse som tolkningsram för detta samtal. Tydligast blir det om man läser Stefan Svärds kommentarer kring frågan. 

I västvärlden var det en våg av fri sex som slog igenom under sextiotalet.
Man skulle få leva ut sin sexualitet utifrån sina egna önskemål och lust, utan moraliska begränsningar.

Det medförde ett bejakande av pornografi, prostitution, incest, homosexualitet, tillfällig sex och med många partners, sexuell samlevnad utanför äktenskapet, sambo med mera.” (Stefan Swärd)

När samtalet om samkönade relationer förs utifrån denna ramberättelse blir frågeställningarna och problemen helt andra än de som ställs i boken Välkomna Varandra. Därmed måste vårt samtal också innehålla tydliga preciseringar och förtydliganden om vad vi vill välkomna.

Båda dessa berättelser är verkliga i vår tid och det är vår uppgift – vi som iklär oss rollen andliga vägledare –  att navigera i en mångfacetterad verklighet. Det är den andlige vägledarens uppgift att sortera ut vad – i en människas liv – som är moraliskt förfall och vad som är identitet, längtan och kallelse. Detta är i alla tider kyrkans ständigt pågående uppdrag.

Berättelsen om HBTQ-individer i vår tid är – enligt min mening – omöjlig att läsa enbart i ljuset av 60-talets liberalisering. Det vi som kyrka och mänsklighet i vår tid har lärt känna är berättelserna om liv präglade av kärlek, gudsfruktan och trohet i djup överlåtelse till Kristus. Dessa berättelser påverkar oss till omprövning och reflektion. Den givna slutsatsen är enligt min mening att dessa liv inte är frukten av mänlighetens uppror mot Gud eller en modern liberalisering av moral och värderingsnormer.

Mina vänners samkönade äktenskap och föräldraskap hämtar inte sin identitet varken i Romarbrevets första kapitel eller 60-talets frigörelse. 

Kanske kan det vara så att dessa liv är sprungna ur Guds Vilja…