Kyrkan bör lyssna på psykologer, läkare och erfarna pastorer.

I samtalet om HBTQ-personers liv och gemenskap i kyrkan är det viktigt att vi lyssnar på den gedigna vetenskap som finns idag. Denna vetenskap slår fast att HBTQ-personer är en reell verklighet. Vetenskapen visar oss också på det faktum att negativt bemötande orsakar psykisk ohälsa, minoritetsstress mm. Jag rekommenderar vidare läsning av Christian Eidevalds kapitel i boken En enda kropp.

Vi vet inte i förväg vilka redskap olika personer har för att komma vidare efter kriser, eller varför människor påverkas på olika sätt. Vi vet dock att ett förnekande av önskan att dela livet tillsammans med någon på grund av sin sexuella läggning eller på grund av valet att leva i enlighet med sin könsidentitet hos vissa kommer skapa en konstant känsla av rädsla, nervositet, oro och fara. Ett påtvingat (eller frivilligt) undertryckande av delar av identiteten, däribland fantasier och längtan, kan yttra sig fysiskt genom muskelspänningar som kan leda till smärta i olika delar av kroppen, påverka andning och hjärta, ge yrsel, orkeslöshet, apati, sinneströtthet och likgiltighet.

Ett undertryckande av identiteten (som alltså är något annat än att leva i ofrivillig ensamhet) kan i bokstavlig mening vara livsfarligt.

För att ge exempel på hur detta kan yttra sig kan vi titta närmare på erfarenheter i den kristna organisationen Exodus international, som grundades 1976 i USA och som i över 30 år hade som syfte att hjälpa homosexuella att »rena sina tankar« genom bön och terapi (»pray the gay away«). År 2013 bad ledaren Alan Chambers om ursäkt för all skada och allt lidande organisationen åsamkat människor och som resulterat i ångest och självmordsbenägenhet, och den lades ner. Trots dessa erfarenheter fortsätter vissa att hävda att hbtq-personer mår bäst av att förneka sin identitet.

Eidevald Christian, i antologin: Mattebo Lina(red), En Enda Kropp, Argument 2022 (Min betoning i fetstil)

Christian pekar i sin text på ytterligare en aspekt att studera i detta sammanhang. Vi bör lyssna på den redovisning av psykisk ohälsa och dålig frukt som finns i vår egen evangelikala traditions pastorala kunskap. Vilka slutsatser ska vi dra utifrån de senaste 50 årens väldokumenterade pastorala omsorg av HBTQ-personer. På den här punkten har jag i mina texter i Välkomna Varandra, Björn Cedersjö i sitt kompendium och Dagenartiklar varit tydliga. Denna alarmerande pastorala erfarenhet nämns också i den motion till EFK:s kongress som utgör grunden för den bearbetnings-process som vi nu genomgår som samfund.

Utgångspunkten för vårt nutida samtal i kyrkan bygger på den pastorala erfarenheten om att ett icke bejakande bemötande bär negativ frukt. Negativ frukt är då inte enbart att människor i samhället tycker att vi är diskriminerande. Det är ett viktigt perspektiv men inte alls det avgörande i bearbetningen av vår nusituation.

Kärnfrågan består av det faktum att personer i våra församlingar farit illa. Det är en erfarenhet som inte får tappas bort. När vi tappar det perspektivet blir samtalet ur mitt perspektiv lite som att vi beter oss som nybörjare och flyttar tillbaka samtalet till 70-talet. Vi måste ta vid och utgå ifrån att pastorer som Jeremy Marks, Alan Chambers, Wendy Vandervall-Gritter m fl. har lärt oss något som vi idag måste förhålla oss till.

Det moderna HBTQ-samtalets historiska utgångspunkt är psykisk ohälsa och utsatthet i brottsofferstatistik

Ibland framstår det i samtalet som att kunskapen om psykisk ohälsa skulle vara ett relativt nytt perspektiv. Jag vill påpeka att det inte alls stämmer. I själva verket anser jag att hela utgångspunkten för inkluderingen av HBTQ-personer kommer ur den forskning som gjordes på 1800-talet. I den forskningen var redovisningen av HBTQ-personers lidande en central del.

Jag har fördjupat mig i Magnus Hirschfeldts forskning och där funnit tydliga underlag för just detta. För att kunna ge en bild av hans reflektioner från det tidiga 1900-talet har jag översatt några av hans inledande texter till svenska.

I sin omfattande bok om Homosexualitet från 1913 ägnar Hirschfeld avgörande kapitel åt att återberätta homosexuella personers utsatthet för hot, våld och utpressning under 1600-1800-talet. En tydlig drivkraft för den förändring som sker i Berlin under inledningen av 1900-talet är Hirschfeldts samarbete med polischefen i Berlin som söker vägar att komma tillrätta med den omfattande brottsligheten. För myndigheterna var dessa brott ett uppenbart samhällsbekymmer. Inte enbart för att de var omfattande i antal utan också på grund av att utpressningsärenden som drabbade betydande familjer i landets adel- och kungahus fick en betydande inverkan på den lokala ekonomin. Här kan vi i Sverige tydligt känna igen historien genom de turer som utspelat sig även inom det svenska kungahuset (se gärna tv-serien om Kurt Hajby och Gustav V). Dessa intriger av utpressning mot homosexuella personer omfattade enorma summor pengar och det var ytterst sällan som rättssystemet lyckades leda dessa brott till åtal och dom.

Här följer ett utdrag ur en parlamentsdebatt från Preussen 1905:

With regard to the blackmail of homosexuals, on February 17, 1905, in parliament Baron von Hammerstein, the Prussian minister of the interior, said the following (according to stenographic notes 10.020/21).

”How small the percentage is of the blackmailers who are ever brought to justice. In the vast majority of cases, a very unusual feeling of shame of those who are exposed to such kind of blackmail prevents the matter from coming before the court. They are tormented so painfully that an end is put to the matter by suicide, thus preventing others from knowing what the reason was. Therefore, I agree with the other honorable representative in saying that this situation is abominable, and I am at one with Upper House and with the entire educated world. But, gentlemen, offer some means to fight it. At the moment, as stated, the means at the government’s disposal is a total failure. I cannot say how the matter can be helped. I can only ask that if such a means can be found, let us apply it so that we master the problem, and completely. (Lively applause).”

Hirschfeld, Magnus. (1913) Results of the Persecution, Prosecution and Victimization of Homosexual Men and Women by the Law, Society and Blackmailers: Chapters 34, 35 and 36 of his The Homosexuality of Men and Women . Urania Manuscripts. Kindle Edition.

En läsning av Hirschfelds gedigna redovisning av utsatta människors liv ger ett bra underlag för samtalet om HBTQ i kyrkan. Det är när vi läser och möter människorna som vi börjar förstå vilka teologiska värden som står på spel i vår tids samtal. Om vi gör misstaget att bearbeta inkludering av HBTQ-personer utifrån en problemformulering som utgår ifrån att det handlar om att liberalisera sexualmoralen på ett sätt som hotar att rasera äktenskapets helighet så missar vi själva poängen med den samhällsförändring som pågått sedan slutet av 1800-talet.

Min stora lärdom från Hirschfeldts forskning är att vårt arbete främst måste utgå från ett genuint möte med människorna där vi lär känna individens identitet, glädjeämnen och livsbekymmer.

Jag lärde känna dem i deras oändliga, individuella mångfald, från de mest maskulina till de mest feminina typerna, från de helt välmående, robusta homosexuella till de känslomässigt trasiga och förtvivlade.

Jag mötte ungdomar och äldre; den äldste minns till och med Alexander von Humboldts dagar;

Där fanns de lösaktiga och de stabila och etablerade, de ädla och de vars karaktär och åsikter var oärliga eller hade blivit så.

De kom till mig i min roll som läkare och forskare med sina problem utifrån alla tänkbara livssituationer. Jag anlitades som expertvittne i domstol och rådfrågades utifrån min roll som ordförande för den vetenskapliga humanitära kommittén, som grundades 1897.

Jag besökte dem i fängelser och stod vid deras dödsbäddar;

Jag betjänade hundratals av dem som hamnat i utpressares händer, många mötte jag i vittnesbåset och andra sökte kontakt innan de förberedde sig för att begå självmord.

Men, lika många mötte jag under vardagliga lyckliga omständigheter vid deras kvällssammankomster, när de tog av sig dagens masker, i deras hem deltog jag i otaliga konsultationer om livets små och stora bekymmer. Vi samtalade om kärlek, lidande och oro över det sociala spelet och om problemet att närvara vid släktens festligheter.

Hirschfeld, Magnus. (egen översättning)

I detta lyssnande till människor behöver vi även i vår tid låta oss drabbas av de smärtsamma och djupt gripande personliga vittnesbörden. I vår tid hör vi dem i SVTs dokumentär Gud som haver barnen kär och Kalla faktas avsnitt ”Syndarna”.

Jag ser det som djupt tragiskt att likvärdiga berättelser publicerades i vårt samhälle redan för 100 år sedan i Hirschfeldts forskning. Hur länge skall det dröja innan vi lär oss att hantera detta sår i mänsklighetens själ? Här ser vi det i form av ett utpressningsbrev:

“Dear Madam, I am sorry to inform you that your son violated me. When in November I was unemployed, was here in W, and had no place to live, your son took me home to go to bed.

When we were in bed, he raped me so violently that I am still sick today. I have been in pain ever since and cannot work.

When my father asked me what was wrong, I explained to him everything that had happened to me. My parents cannot afford what bills I have incurred up to now. My father will file criminal charges if I don’t receive compensation for damages caused by the loss of work and doctor’s bills.

It’s better this way than in court, where things perhaps can get ugly. And that is what I wanted to tell you, dear madam. Best wishes, N. A. Please reply.

Hirschfeld, Magnus.

Och här i ett självmordsbrev:

“I used to struggle with every ounce of inner strength against this powerful drive, but in vain. I wasted the best years of my youth in an eternal battle with my soul.

Someone who did not go through what I did cannot possibly imagine what I had to endure. My nerves are strained to the breaking point. I have only one wish, and that is just once to have a run-in with the law so I can have a reason to shoot myself.

I would have done it long ago, but I lacked the courage. If it gets that bad, I would be glad to die, because death would mean a final release for me, and there would be one less unhappy person alive.

I envy my friend, who shot himself three weeks ago. No one knew the reason—though I knew it—and those who did have an inkling did not dare say so.

I have enclosed a photograph of my friend.”

Hirschfeld, Magnus.

Samtalet i kyrkan behöver en fokusförflyttning från vigsel till uppväxt

I ljuset av denna kunskap anser jag att samtalet om HBTQ-personer i kyrkan ofta har ett snedvridet utgångsläge. För mig handlar min hemsida Ett Gott Hem om att jag vill söka det som är gott för alla HBTQ-personer. Än idag är den psykiska ohälsan alltjämt kraftigt förhöjd bland HBTQ-personer och de är också överrepresenterade i brottsofferstatistiken.

Att samtalet i kyrkan har en fokusering på enbart samkönade relationer som äktenskapsform tenderar att missa det som är den traditionella teologins verkliga problem: Hur möter vi barn och unga genom uppväxten och vägleder dem fram till hälsosam mognad till en trygg gemenskap? Den psykiska ohälsan uppstår inte när personer blir nekade vigsel. Den psykiska ohälsan uppstår i uppväxten när man erfar sig avvika från normen på ett sätt som skapar bekymmersrynkor och ovälkomnande luddigheter i bemötandet från ledare och omgivande församlingskultur.

Vår stora fråga och vårt stora engagemang borde hela tiden utgå ifrån vår grundläggande kallelse om att förmedla evangelium. Vad är det goda evangelium som vänder negativa siffror i psykisk ohälsa och brottsofferstatistik? Jag är övertygad om att om vi samlades kring den frågan så skulle risken för splittrande polarisering vara mycket mindre. Fokus skulle på ett naturligt sätt flyttas till uppgiften att förmedla evangelium.

Våga bli konkret och samtala om pastorala och teologiska praktiker

Jag har inte sällan gjort försök att föra samtalet ur ett uppväxtperspektiv i mitt möte med pastorskollegor.

Min fråga kan se ut så här:
Hur kan våra församlingar utgöra en förändringskraft som bidrar till att ändra den negativa psykiska ohälsan hos HBTQ-personer? Vad är metoden för att möta unga i dessa frågor, ur ett icke-bejakande perspektiv eller utifrån ett bejakande perspektiv?

Den första delen av frågan är ofta lätt att komma vidare med i samtalet och inte sällan kan vi vara överens om det som nutida psykologer formulerar. Vår uppgift är att bemöta individen med ett erkännande och bejakande som stärker personen i sin identitet också när det gäller sexualitet och könsidentitet.

Den del av samtalet som jag finner svårare att komma vidare med i mötet med ledare i kyrkan är den del av frågan som riktar in sig på hur detta tillämpas och praktiseras i de olika pastorala alternativ som uppstår ur ett icke-bejakande eller ett bejakande perspektiv på samkönade relationer. Här ligger själva kärnfrågan för mig.

Hur kan man bygga barn och ungdomsverksamhet med lek, bus och livssamtal:
… som bejakar och förbereder individen för livet med en trygg identitet som lär känna sig själv och sin omvärld.
… samtidigt som man i slutändan tänker sig en vägledning fram till ett livslångt icke-bejakande av sexualiteten i celibat.

Det är avsaknaden av ett konkret svar på den frågan som utgör det stora glappet i vår tids samtal.

Ibland undrar jag om vissa vuxna vet om hur mycket unga människor processar och bearbetar sin identitet som sexuell varelse under åren mellan 3-20. Min 13 åriga dotter har sett 12 säsonger av Modern Family. Delar av serien har hon sett upprepade gånger. Att processa och utveckla sin identitet i relation till könsidentitet och sexualitet är utan tvekan en av de mest omfattande och komplexa livsresor vi gör som människor. En relativt stabil identitets-mognad på dessa områden inträder för de flesta människor långt innan vi är i närheten av att sätta oss framför en pastor för att planera en vigsel. Detta behöver vägas in i kyrkans pågående samtal.

Här vill jag återkoppla till Christian Eidevalds text om barns utveckling:

Detta innebär att barn påverkas av allt i sin omgivning. Det, tillsammans med biologiska reaktioner, blir en del av tankarna, känslorna och beteendena. Moral, etik, konsekvenstänkande och hur barnet uppfattar kroppens behov och förutsättningar utvecklas i samspel. Detsamma gäller självbilden – det vill säga hur barnet uppfattar sig självt. Det är den självbilden som inom vetenskapen benämns som identitet, och forskning visar att vi utvecklar en god och stabil självbild, eller en orofylld och låg självbild (eller någonting däremellan, eller kanske både och), beroende av hur väl de olika processerna som sker i kroppen samverkar med omgivningens förväntningar och bemötanden. Barns förståelse av sina egna känslor sker framför allt i samverkan med anknytningspersoner i en process som kallas intoning, där barnen får stöd och lotsning i att utveckla och förstå sina inre reaktioner. I den processen har det visat sig att den vuxna anknytningspersonens rädslor, normer och känslor av obehag kan överföras och bli en del av barnets egna känslor. Om bemötanden och reaktioner bygger på omtanke, värme och respekt för det unika, så länge beteendet inte skadar individen själv eller andra, finns förutsättningar att utveckla en trygg identitet. Ju äldre vi blir, desto mer utvecklad blir vår etik och moral (ideologi). Om vi upplever att vår identitet möts med värme och respekt får vi med ökad ålder lättare att sätta ord på våra tankar, känslor och önskningar. Dessa processer sker genom det som kallas interaktioner.
[…]
Sexualiteten och könsidentiteten är en integrerad del av varje människas identitet och ett grundbehov som inte kan skiljas från andra livsaspekter. Sexualitet är inte, vilket många tror, synonymt med orgasm eller sexuell njutning. Sexualiteten omfattar så mycket mer. Den får oss att söka närhet, värme och kärlek. Den är en djup del av hur vi uttrycker känslor, tankar, handlingar och gensvar till andra människor och påverkar både psykisk och fysisk hälsa. Eftersom sexualiteten formas som en del av identiteten kommer en omsorg från omgivningen, med stöd och respekt för att få göra val i enlighet med identiteten, skapa förutsättningar att uppskatta sig själv, men också att uppskatta andra människor. Bemötanden och uttryck där delar av identiteten uppfattas som fel, eller kanske till och med som en styggelse, riskerar att skapa låg självkänsla, och den egna kroppen och dess biologiska och sociala behov kan därmed uppfattas som syndiga eller äckliga. Det påverkar inte enbart synen på det egna jaget, utan också synen på människorna omkring och gör det svårare att utveckla tillit och nära relationer.

Eidevald Christian.

Vår utmaning handlar inte främst om beslut om vem som vill viga vem. Utmaningen handlar om hur våra yngsta ledare ska möta våra yngsta medlemmar. Hur man gestaltar identitet, liv och gemenskap på ett sätt som vägleder till god hälsa för HBTQ-personer.

Det är här vi behöver möta varandra i dialog för att ge mer konkreta svar. Mitt avvisande av ett icke bejakande svar i frågan om samkönade relationer bygger inte främst på min läsning av 1 Mosebok eller min läsning av Romarbrevet. Den främsta bidragande faktorn är att jag noga läst texter av de teologer som försöker ge svar på dessa frågor ut ett icke-bejakande perspektiv. I svensk litteratur hittar jag i princip ingenting. Hos Wesley Hill och Eve Tushnet finns det kloka och genomtänkta argument för en icke-bejakande linje. Men när jag läser dem så finner jag trots allt att deras idéer inte är realiserbara som obligatorium på gruppnivå. Det finns ingen superpastor eller superförsamling som är villig eller kapabel att axla den uppgift som skulle krävas.

Jag tror inte det går att utforma en bemötandemanual för mötet med unga, genom hela uppväxten, som:

… bejakar HBTQ-personers identitet

och samtidigt

… vägleder HBTQ-personer på gruppnivå till att på ett hälsosamt sätt kunna välja ett liv i celibat.

Det är just det omöjliga i den krocken i bemötande och vägledning som ”ex-gay-rörelsens” misslyckande lär oss. Jag tror inte heller på församlingen och de befintliga normfamiljerna som utgångspunkt för att erbjuda släkt och familj för HBTQ-personer på ett sätt som uppfyller deras behov av intimitet och livslång gemenskap i överlåten självutgivande kärlek. Mer om det i nästa del…