Jag vill att min församling ska bli ett gott hem för kristna HBTQ personer

Magnus Hirshfeldt – ”Rättvisa genom Vetenskap”

Serie: Homosexualitet på 1900-talet

Detta inlägg innehåller en längre text som skrevs 1913 av Magnus Hirshfeldt. Den får bli inledningen på en lite längre reflektion över den vetenskapliga och samhälsmässiga förändring i relation till samkönad kärlek som svepte över vår del av världen under 1900-talet. Jag avser att återkomma med uppföljande reflektioner och kommentarer under månaderna framöver.

Texten utgör förordet till Hirshfeldts stora vetenskapliga samlingsvolym över ämnet Homosexualitet, Die Homosexualität des Mannes und des Weibes, som gavs ut i en första utgåva 1913 och senare en andra utgåva 1919. Ytterst få samtida forskare kan mäta sig med Magnus avseende studiernas omfattning och även det omfattande resande han företog sig för att sprida kunskap i ett stort antal länder. När han under sin världsturne på det tidiga 30-talet reste genom Amerika annonserades hans föreläsningar under rubriken ”The Einstein of Sex”. MAgnus Hirshfeldt myntade devisen ”Rättvisa genom vetenskap” och i hans nogranna metodiska arbete finner vi den tydligaste grunden till varför vi idag lever i ett förändrat landskap i vår syn på sexualitet, könsidentitet och äktenskap.

Detta till trots är en av historiens sorgliga öden att Hirshfeldts verksamhet fick mycket litet genomslag. När nasisterna tog över makten 1933 var en av deras första åtgärder att storma och totalt ödelägga Hirshfeldts Sexualinstitut i Berlin. Forskningsmaterial från studiet av 30 000 personer gick upp i rök och mycket Magnus förlorade basen för sin verksamhet.

Många av hans skrifter glömdes bort i den tyskspråkiga vetenskapen och i den engelskspråkiga forskningsvärlden hade man ännu inte hunnit översätta och ta till sig Hirshfeldts avgörande verk. Dessutom blev det omöjligt för tysk (och judisk) forskning att nå ut i väst under 40 och 50-talet. Vilket i praktiken innebar att dessa texter föll i glömska. Den engelska utgåvan av Hirschfeldts omfattande verk som jag kunnat läsa gavs ut först år 2000.

Den lilla strimman av hopp i berättelsen om Hirschfeldts eftermäle är berättelsen om de inom svensk medicin och sexualupplysning som påverkades av Hirshfeldts arbete och förde smatalet vidare under årtiondena efter Nazismens övertagande i Tyskland. (Mer om det i nästa post.)

Dr. Magnus Hirshfeldt:

December 15, 1913
Dr. MAGNUS HIRSCHFELD
In den Zelten 19
Berlin NW

Inledningsvis vill jag säga att det kan tyckas vara överflödigt att lägga till ytterligare en omfattande bok om homosexualitet till det stora antalet verk som har publicerats på ämnet de senaste femtio åren. Enbart inom årtiondet 1898 till 1908 har mer än tusen kortare eller längre originaluppsatser, broschyrer och monografier om detta ämne publicerats i Tyskland och Österrike.

Jag fann det inte enkelt att åta mig detta gigantiska projekt. Min kollega, Ivan Bloch, fick upprepade gånger övertala mig att återvända till det jag nu slutligen anser vara min uppgift och min plikt att skriva om. Speciellt med tanke på allt material jag har samlat på mig under de senaste arton åren. Jag har ägnat dessa år enbart åt detta ämne – utifrån dess alla aspekter.

Behovet av denna samlande text kan inte underskattas. De senaste årens stora antal publikationer, vidden av alla nya observationer och all ny kunskapen måste samlas i en volym där hela ämnesområdet redovisas i en systematisk genomlysning.

[…]

Alla publikationer till trots kvarstår oenighet i avgörande frågor, såsom ursprung, definition, spridning och teori angående homosexualitet. Faktum är att hälften av allt material, kvinnornas homosexualitet, av flera skäl har studerats väldigt lite i jämförelse med studier av män.

Den här boken har formats ur verkliga livserfarenheter. Under mina år av studier har jag mött 10 000 homosexuella män och kvinnor. Homosexuella av olika status och klasser, från alla folkslag och nationer. Personer som, förutom den sexuella läggningen, ofta inte hade något annat gemensamt.

Jag lärde känna dem i deras oändliga, individuella mångfald, från de mest maskulina till de mest feminina typerna, från de helt välmående, robusta homosexuella till de känslomässigt trasiga och förtvivlade.

Jag mötte ungdomar och äldre; den äldste minns till och med Alexander von Humboldts dagar;

Där fanns de lösaktiga och de stabila och etablerade, de ädla och de vars karaktär och åsikter var oärliga eller hade blivit så.

De kom till mig i min roll som läkare och forskare med sina problem utifrån alla tänkbara livssituationer. Jag anlitades som expertvittne i domstol och rådfrågades utifrån min roll som ordförande för den vetenskapliga humanitära kommittén, som grundades 1897.

Jag besökte dem i fängelser och stod vid deras dödsbäddar;

Jag betjänade hundratals av dem som hamnat i utpressares händer, många mötte jag i vittnesbåset och andra sökte kontakt innan de förberedde sig för att begå självmord.

Men, lika många mötte jag under vardagliga lyckliga omständigheter vid deras kvällssammankomster, när de tog av sig dagens masker, i deras hem deltog jag i otaliga konsultationer om livets små och stora bekymmer. Vi samtalade om kärlek, lidande och oron över det sociala spelet och om problemet att närvara vid släktens festligheter.

Till exempel blev jag helt nyligen inbjuden att närvara när två äldre homosexuella kvinnor i arbetarklassen, i hemmets enkelhet, firade tjugofemårsdagen av deras liv tillsammans.

Jag har gett råd till oroliga mödrar till homosexuella, som hade på sin lott att ta hand om barndomen och utvecklingen av sina uranska [övers. anm. synonymt ord för homosexuell med ursprung i Platons Symposium] söner och döttrar, med mer eller mindre förståelse ifrån barnens fäder.

Jag har samtalat med släktingar, vänner och läkare, som sökte mina råd kring de livsbekymmer som möter den homosexuella personen.

Jag väglett makar till homosexuella män och kvinnor, vars hemlighet gradvis hade avslöjats med omstörtande konsekvenser för dem och deras äktenskap.

Jag har stött på många manliga och kvinnliga vänner, som visat stor lojalitet och gett sitt stöd men också de som utsatt den homosexuelle för utpressning, eller de som likt Trierbryggaren hade drivit sina offer in i döden.

Jag har mött tusentals homosexuella inte bara i Tyskland, Berlin, Paris och London utan också i nästan alla länder i Europa. Jag har rest i Öster, Amerika, Afrika och Asien. Många homosexuella har jag besökt för att bekanta mig med i deras naturliga hemmiljö. Men också från andra platser runtom jorden dit mina resor inte fört mig, såsom Japan, Kina, Sydamerika och Australien, har jag inhämtat detaljerade muntliga och skriftliga rapporter från lokala källor som jag haft god kontakt med.

Det är för mig en obligatorisk plikt att alla som uttalar sig vetenskapligt angående ämnet homosexualitet, speciellt med tanke på dess komplexitet, bör redovisa tydligt vilka observationer och erfarenheter resultatet bygger på.

I världen som helhet utgör den homosexuella delen av mänskligheten en värld i sig, liten jämfört med resten, men tillräckligt stor i omfattning och betydelse föra att förtjäna en grundlig undersökning. Människor som önskar känna och bedöma detta okända territorium korrekt måste ta på sig en utforskares kläder för att studera dessa avvikande marker i dess fulla vidd.

Framför allt ska det material som forskarna drar slutsatser av inte vara en produkt av slumpen. Antalet homosexuella män och kvinnor och de individuella skillnaderna dem emellan är för stort för det. Varje mindre enhet av homosexuella som går till läkaren för rådgivning, till domaren för rättegång eller till prästen för bekännelse är ”tillfällig”.

Inte sällan stöter vi på skribenter som, när de har bekantat sig med ett eller två dussin homosexuella män och kvinnor, drar allmänna slutsatser. Detta misstag är att likna vid resenären som när de på järnvägsstationen väntar på sitt nästa tåg och blir betjänad av en rödhårig, stammande servitör, därefter skriver i sin dagbok, ”Invånarna i denna stad stammar och har rött hår.” Ett exempel på detta misstag är von Notthafft, när han hävdar att ”fruktansvärd fulhet är en framträdande egenskap hos homosexuella, vilket gör det omöjligt för dem att vinna det andra könet.”

Men också många andra, även homosexuella män och kvinnor, kan begå misstaget att bedöma sig själva – och då ofta med en falsk dom – baserat på det fåtal homosexuella de kom att stöta på i en begränsad miljö. Exempelvis kan sällskapslivet i barer eller på gatan få stor inverkan på självbilden, samtidigt missar man det faktum att det liv som levs där endast återspeglar en liten och inte alltid det bästa tvärsnittet av den större majoriteten.

Särskilt anmärkningsvärt är att många psykiatriker enbart efter att ha träffat ett mindre antal psykopatiska homosexuella, diagnostiserar orsakerna, definierar naturen och ordinerar behandling av homosexualitet. Vi ser också hur dessa diagnoser försvaras med stor iver. Detta framstår som än mer problematiskt med tanke på att dessa psykiatrikers analyser enbart utgår från halva förekomsten, den manliga, men inget studium har genomförts av den kvinnliga homosexualiteten.

I kontrast till denna vetenskapliga svaghet, vill jag att lyfta fram Paul Näckes viktiga och välformulerade vetenskapliga princip: ”personer som inte har träffat och bekantat sig med åtminstone hundra homosexuella individer, bör inte ikläda sig expertrollen inom detta komplexa ämne.” Rudolf Fleischmann presenterade omfattande och långtgående slutsatser angående homosexualitet baserat på sina observationer av trettio homosexuella personer vid Münchens psykiatriska klinik. Numa Prätorius kritiserar dessa slutsatser i en artikel med denna reflektion: ”Skulle någon godta det som trovärdigt om vi utifrån studiet av psykiskt skadade heterosexuella på klinikerna drog generella slutsatser om naturen hos den normala erotiska drivkraften gällande alla heterosexuella?”

Näcke själv är en av de många experter inom psykiatri och sexologi som i huvudsak har ändrat sig och övergett sina tidigare åsikter inom detta ämne. Förändringen påverkades främst av det faktum att dessa experter med åren fått tillträde till och kunskap om allt fler kretsar av homosexuella. Inte heller Richard von Krafft-Ebing tvekade att korrigera sina tidigare framlagda slutsatser. Baserat på en enorm mängd klinisk erfarenhet öppnade han upp för nya slutsatser i sin sista publikation, som utkom 25 år efter hans kända Psychopathia sexualis. Vi kan där se att han 1879 tydligt skilde mellan medfödda och förvärvade fall medans han i sina senare publikationer hade övergivit denna uppdelning. 1905 konstaterade han att inverterade sexuella känslor alltid kommer ur en ”medfödd störning av evolutionen.”

Ytterligare ett exempel på denna progression ser vi hos Krafft-Ebing. I sin första stora publikation betraktade han homosexualitet som en sjukdom. En generation senare förklarade han att han ”inte längre kunde hålla fast vid sjukdomsbegreppet”. Det han hade observerat under sina många års studier ledde honom till den samlade slutsatsen att: ”motsatt sexuell känsla i sig inte bör betraktas som en psykisk degeneration eller ens som en sjukdom.”

Alltså, ett första krav måste vi ta ställa avseende de personer som gör allmänna uttalanden om dessa saker är att deras analys måste utgå ifrån en heltäckande kartläggning av denna komplexa fråga, inte enbart bygger på en analys av enstaka bitar. Detta krav är desto mer motiverat idag, eftersom vi nu har god tillgången på levande ämnesmaterial; vilket därmed inte lämnar samvetsgranna forskare något utrymme för ursäkter.

Vi skulle inte heller göra ämnet rättvisa om vi inte utöver våra nutida källor, konsulterade de historiska. Utifrån studiet av den litterära historien, ofta väl gömd, upptäcker vi att homosexualitet inte på något sätt är ett nytt nutida fenomen. Det vi ser är att berättelsen för oss tillbaka så långt som vi kan spåra skrivna berättelser. Den äldsta källan, som vi hänvisar till i kapitlet ”Historia om homosexualitet”, är en egyptisk papyrus som skrevs för 4500 år sedan.

I detta historiska studium blir vi medvetna om att detta fenomen har bevittnats överallt på jorden där man undersökt människors vardagliga liv. Det historiska perspektivet uppenbarar också för oss hur olika och varierande samkönad kärlek och samkönade beteenden har bedömts och behandlats av samhället genom historien. I vissa tider har fenomenet fått samexistera utan motstånd från omgivningen, i andra tider, likt vår egen, så beläggs det med dödsstraff.

Texten är tagen ur Inledningen av boken:
Hirschfeld, Magnus. Results of the Persecution, Prosecution and Victimization of Homosexual Men and Women by the Law, Society and Blackmailers: Chapters 34, 35 and 36 of his The Homosexuality of Men and Women . Urania Manuscripts (1913, 1919).

(egen övers.)

« »