Han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.

Efeserbrevet 2:14

I ett samtal om etiska olikheter och spänningar i en gemenskap bör man reflektera över vad som utgör centrum och periferi. Den kristna församlingen är en gemenskap av oliktänkande människor; vi lever ständigt med etisk variation inom ramen för vår gemenskap. Vi bär också med oss minnet av processer där vi genomgått etiska förändringar på områden som varit både smärtsamma och omtumlande.

Jag tror att inom ramen för samtalet om HBTQ-personer bör kyrkan tåla att leva med vissa olikheter gällande hur vi tolkar och tillämpar den bibliska etiken i vår tid. Paulus teologiska arbete präglas av ett pastoralt engagemang där han ständigt i sina brev söker vägar att hjälpa de första kristna församlingarna att hålla samman och bevara enheten. Inte minst i Romarbrevet, där brevets övergripande syfte är ge den splittrade församlingen ett teologiskt och praktiskt underlag att godta varandra.

Visa varandra tillgivenhet och syskonkärlek,
överträffa varandra i ömsesidig aktning.

Rom 12

Genom att hänvisa till den gemensamma frälsning, som vi alla vunnit genom Jesu försonande död, leder Paulus församlingen in i en teologisk återvändsgränd där deras enda utväg är att välkomna varandra och överträffa varandra i ömsesidig aktning. I ljuset av försoningen blir en kristens människas primära uppgift att hålla fred med alla och att i mötet med det onda se godheten som sitt enda vapen. Genom att betrakta det kristna livet i ljuset av Jesu försoning förvandlas hela lagen till ett perifert raster som kan buntas ihop och nå sin fullhet i den självutgivande kärleken. Trots till synes oöverstigliga olikheter i tolkningen av heliga bud i skrifterna befaller Paulus församlingen att besöka och dela livet med varandra, dela måltidsgemenskap, sorg och glädje.

Berättelsen om Romarbrevet

För att levandegöra Paulus undervisning har jag formulerat Berättelsen om Romarbrevet . Jag har nu berättat den ett antal gånger de senaste 5 åren. Den finns inspelad i en kort version från Johanneskyrkan i Kumla.


Jag lever gärna i en kyrka där vi vandrar i Paulus fotspår på denna resa mot ömsesidig respekt och stort tålamod trots oliktänkande i våra församlingar.

MEN

Vi måste också angripa kärnfrågan i samtalet om HBTQ och Paulus etik. Paulus menar att vissa etiska frågor är av den perifera typen. Vår uppgift är att, trots våra enskilda olikheter, godta varandra. Men, det är också uppenbart att det för Paulus finns ett antal destruktiva synder som är fullkomligt oacceptabla. Dessa synder hör inte hemma i Guds rike och kan inte på några villkor accepteras i gemenskapen (ex 1 Kor 6). Det finna alltså det som i Paulus ögon kategoriseras som centrala och ej förhandlingsbara synder samtidigt som det finns andra etiska områden där Paulus utmanar församlingen att leva med stort tålamod och ömsesidig respekt. Därmed är det för oss kristna avgörande att vi klarar av uppgiften att skilja det ena från det andra när det kommer till kristen etik.

Vid en läsning av helheten i den tidiga kyrkans texter i Nya Testamentet så är det uppenbart att sexuell synd – otukt – inte är en perifer fråga. Otukt är en central synd som inte hör hemma bland de kristna. Detta upprepas genom hela nya testamentet, från Jesu undervisning via apostlamötet och vidare genom Paulus brev. Otukt är i den tidiga församlingen inte en ordningsfråga som är förhandlingsbar likt matregler och helgdagar.

Här ligger själva kärnan i det exegetiska arbetet som utmanar vår tids kristna etik i mötet med HBTQ-personer. Vi kan leva med stor oenighet i de frågor som är perifera så länge vi finner samstämmighet och enhet i de frågor som för oss är är centrala.

Hur ska vi tackla det faktum att det framtår som uppenbart att sexuell synd – otukt – var en central fråga i den tidiga församlingen?

Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

Matt 15:19

I Paulus undervisning är det uppenbart att texterna som avvisar samkönat sex är tätt förknippade med avvisandet av otukt. Ett rimligt resonemanget från en exeget ser då ut ungefär så här:

Den tidiga kyrkan avvisar sexuell synd som något som är oförenligt med Guds Rike.

För en jude var otukt ett relativt brett begrepp som användes för att beskriva alla former av utomäktenskapligt sex. Rimligtvis är det i den nytestamentliga samtiden främst förknippat med sex med slavar, konkubiner och prostituerade.

Samkönad otukt förekom i den samtida kulturen primärt som pederasti och prostitution men det finns ett fåtal texter som också beskriver långvariga samkönade relationer.

Det är rimligt att anta att Paulus avvisande av otukt inkluderar ett avvisande av också samkönat sex och då i alla dess former.

Därmed är inte den exegetiska frågan löst enbart genom att låta samtalet belysas av hur Paulus och Jesus agerar normkritiskt och inkluderande. Berättelsen om Romarbrevet blir användbar enbart om vi först kan komma överens om att ett samkönat äktenskap är något som väsentligen skiljer sig ifrån det som Paulus och de första kristna avvisade med ordet otukt. För att avgöra om det är rimligt att lyfta ut det samkönade äktenskapet utanför otukts-begreppet ställer jag dessa kontrollfrågor.

  • Varför var det viktigt för den första församlingen att kämpa mot otukten i det romerska riket?
  • Vad har förändrats i vår tid i vår förståelse av sex, sexualitet, äktenskap och samkönad kärlek.

Båda dessa frågor får jag återkomma till … fundera gärna vidare utifrån dem.