En naturlig fråga att ställa i samtalet om samkönade äktenskap är frågan om vad alternativet är. För de som utgår från ett icke-bejakande perspektiv kan det antydas att det finns en möjlighet att församlingens gemenskap skulle utgöra den alternativa livsplatsen för de som lever i celibat utan egen familjebildning genom äktenskap.

Detta framstår på många sätt som ett positivt sätt att se på församlingen som en resurs för de som av olika anledningar saknar en nära familj. Dessutom kan en sådan uppgift för församlingen uppmuntras i ett vidare perspektiv utöver HBTQ-personer som vägleds till ett liv i celibat. Här finns en vacker vision att bejaka – församlingen som familj för alla de som av olika anledningar saknar nära släktrelationer.

Men, trots det uppenbart goda i visionen vill jag ändå stanna upp och reflektera över om denna överföring är görbar.

Platsen för intimitet

Under mina studieår lyssnade och läste jag, tillsammans med många andra, sociologen och teologen Elaine Storkey. Hennes forskning kring människans behov av intimitet och intima relationer är mycket intressant. Hon visade att vi lever i en tid där människor upplever stor svårighet att forma intima relationer samtidigt som det är tydligt att det finns ett starkt behov hos alla människor att ha tillgång till ett mindre antal sådana i sitt liv. Storkey menar att den naturliga platsen för intima relationer finns i familjen, mellan partners, mor-dotter, nära vänner och nära släktingar.

Som en konsekvens av vår tids brist på intima relationer så uppstår det en ny sorts förväntan och önskan om att församlingen ska vara den miljö där man också kan få realisera sitt behov av intimitet och närhet. Här uppstår det enligt Storkey ett problem. Församlingens karaktär och identitet är bitvis olämplig som livsplats för just intimitet. Församlingens mål om att vara offentlig, öppen, inbjudande, växande och evangeliserande är egenskaper som inte är lämpliga att applicera på samma gemenskap som samtidigt förväntas erbjuda intimitet.

Jag tänker att det Storkey talar om när hon talar om intimitet inte alls enbart handlar om sex utan ett antal andra livsdelar där vi vågar vara sårbara och ömtåliga inför varandra. Det gör att människan mår bäst av att leva intimt i relationer som har en stor stabilitet. Dvs. att våga vara sårbar i relation till en annan människa görs bäst i en relation där vi kan vila i en visshet om att den andre inte plötsligt försvinner eller på annat sätt sviker oss. Det är inte heller hälsosamt att vara intim på platser där vi hela tiden har en dörr som står på glänt för vem som helst som kommer förbi och hoppar in i samtalet.

Församlingens normala och breda verksamhet är i grunden en offentlig plats. Där är alla välkomna och målet med våra mötesplatser är att de ska växa och rymma fler. Därmed blir inte det normala regelbundna församlingslivet en plats som på ett naturligt sätt fyller människans behov av intim gemenskap.

Inte sällan brottas vi med detta problem i våra församlingar när vi inbjuder människor till bönegrupper. Vissa grupper fungerar på ett naturligt sätt som en plats där nya människor kan hitta in i församlingens gemenskap och man umgås på ett vänskapligt och generöst sätt med varandra. I en annan grupp kan det uppstå en slutenhet där deltagarna söker tillfredsställa sitt behov av en djupare intimitet. Det kan bitvis upplevas vara väldigt positivt för de som deltar. Men samtidigt kan gruppen bli sluten och ovälkomnande för nya besökare. Gruppens innehåll är för intimt för att delas med alla och förlorar därför egenskaper som är centrala för att uppfylla församlingens övergripande målsättning med bönegruppen.

Givetvis ska vi som församling hjälpa människor att mogna som människor och utvecklas till att erövra förmågan att etablera intima relationer med andra människor. Det kan göras genom vägledning in i äktenskap, livslånga vänskapsrelationer, kollektivt liv eller mentorsrelationer. De flesta människor har stort behov av långvariga stabila relationer utöver äktenskapet där man delar livets djupa och sårbara sidor med varandra.

Men dessa livspraktiker är sårbara, de bygger oftast på att kärlek uppstår, en gnista tänds, en tydlig trohetsrelation etableras där man vågar ge sig hän i relation med den andre. Det jag varnar för utifrån Storkeys undervisning är främst att denna viktiga del av livet inte med enkelhet kan annonseras ut som en del av den ordinarie församlingens verksamhetsplan.

Därmed är det också viktigt att vi inte teologiskt får det att framstå som att församlingen med enkelhet kan erbjuda detta till alla HBTQ-personer som inte ges en möjlighet att bilda familj i vår gemenskap.

Utifrån Storkeys perspektiv vill jag därför varna för en enkel överföring av livsbehoven för de som saknar familj och nära släkt till att se det som en lösning att dessa ska kunna fångas upp av församlingen.

Vänskap och släktskap

Jag tror att det finns ett betydande glapp mellan det vi i normala fall benämner som vänskap och det som vi kategoriserar som släktrelationer. Ett tydligt exempel från mitt arbete som pastor är hur vi agerar i de ofta hastiga men ändå stabila händelser som inträffar kring en persons död. När jag som pastor får information om ett dödsfall i församlingen så är det första jag gör att lyfta telefonluren och ta kontakt med den person som stått den avlidne närmast. ”Närmast” är då alltid den avlidnes närmaste släkting, inte vän. Det kan med stor sannolikhet finnas tillfällen där det är uppenbart att nära vänner i praktiken stått personen närmre än närmaste släkting, men vid dessa tillfällen är det uppenbart att spelreglerna är annorlunda: är vi nära släkt så har vi den närmaste relationen och bär ansvaret och uppgiften att iklä oss ledarskapet i omsorgen, sorgen och planerandet av den avlidnes sista dagar i gemenskapen. En släkting släpper allt som ligger för handen, sätter sig i bilen och reser, om så behövs, långt för att fullfölja sin plikt. Givetvis finns det även vänskapsrelationer som vid dessa tillfällen kliver in och bär, med ett engagemang sprunget ur en relation som har en annan karaktär än släktrelationen.

Med det som utgångspunkt tror jag att det är avgörande att vi också talar om HBTQ-personers behov av släktskap. Som jag ser det är det skapelseberättelsens centrala budskap, alla människor är i behov av släkt. Utmaningen för den kyrka som inte bejakar samkönade äktenskap blir då frågan: Hur kan vi erbjuda släktskap till dem som vi med en traditionell syn på äktenskapet inte erbjuder möjligheten att bilda släkt genom samkönat äktenskap?

Lösningen måste då om man läser exempelvis teologen Wesley Hill mer likna adoption in i befintliga familjer eller en mer tydligt utvecklad form av kollektiva alternativ. Här befinner sig idag det mest intressanta samtalet på den amerikanska arenan. En ständigt återkommande slogan som förekommer i dessa samtalen är den som myntats av Eve Tushnet.

”You can not have a vocation of NO”
(Du kan inte leva med NEJ som kallelse.)

Spiritual Friendship och kärlek tills döden skiljer oss åt.

I samtalet som förs i nätverket Spiritual Friendship finns homosexuella teologer som utmanar kyrkan och säger att den kyrka som leder människor in i celibat också måste erbjuda ett verkligt levbart alternativ för familjeliv och släktskap. I detta sammanhang kan man låta sig utmanas av Justin Lee.
Han ställer upp detta scenario:

När mina föräldrar blev gamla så insjuknade min mor och blev sängliggande de sista åren av sitt liv. Under dessa år satt min far vid hennes sida, han tvättade henne, gav henne mat och berörde hennes hud med sin kärleks mjuka händer.

Min fråga till de som inte ser det som Guds väg för mig att jag ska få bilda familj med en person som jag älskar utifrån min sexualitet är: Vem av er kommer att sitta vid min sida den dag jag blir sängliggande?

Justins fråga ger oss en fingervisning om vad det är vi pratar om när vi talar om sexualitet, släktskap och trohet. Den äktenskapliga intima relationen är bärare av en enorm kraft. I den ryms ofantligt många timmar genom livet av omsorg, vänskap, delaktighet, tålamod, uppmuntran, medvandring.

Ett tydligt och väl genomarbetat exempel på detta perspektiv finns i rättsfallet Obergefell v. Hodges i USAs högsta domstol. Jim Obergefell och John Arthur gifte sig i Maryland och blev då i lagens mening ett äkta par. Detta äktenskap erkändes dock inte av myndigheterna där de bodde, i delstaten Ohio.

John Arthur var sjuk i den obotliga sjukdomen ALS och hans behov av vård växte med åren. Jims roll i omsorg och omvårdnad av sin äkta make John växte gradvis när sjukdomen gjorde att John förlorade kontrollen över sin kropp. I denna situation uppstod ett för paret orimligt dilemma i mötet med Ohios myndigheter och vårdinrättningar. Eftersom parets relation inte erkänns som ett giltigt äktenskap kunde myndigheterna inte bemöta Jim som närmsta anhörig och vårdnadshavare. Paret upplevde situationen som djupt orättvis och diskriminerande. Avgörande i konflikten var insikten om innehållet i det dödscertifikat där läkaren i juridisk mening skulle komma att fastställa Johns bortgång. Formuläret skulle då fyllas i med orden ”ej gift” och raden ”efterlevande make/maka” lämnas tom.

Detta, för paret orimliga, scenario utmynnade i ett rättsfall där de stämde staten Ohio för att i strid med det fjortonde tillägget till den amerikanska konstitutionen diskriminera dem som äkta par.

No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.

Fourteenth Amendment to the United States Constitution, Section 1

Rättsfallet blev banbrytande och tillsammans med ett antal fall med liknande rättslig problematik tog det sig upp genom det amerikanska rättssystemet för att slutligen hamna i Högsta domstolen. I den avgörande domen 2015 ger HD paret Obergefell rätt – ett äktenskap som juridiskt registrerats inom USAs gränser måste erkännas och respekteras av alla myndigheter i alla delstater.

Ur domen utläser vi att motivet för domen inte främst handlar om en ny idé kring könsidentitet eller sexualitet. Det avgörande motivet utgår ifrån en grundlig reflektion över vad ett äktenskap är och varför det existerar som ett för samhället grundläggande och livsviktigt fundament. Äktenskapet är till för att bygga ett tryggt och stabilt samhälle. Erkännandet av Jim och Johns äktenskap handlar inte om deras könsidentitet. Det handlar om det faktum att de med sina liv förkroppsligar äktenskapets högsta ideal – kärlek, trohet, överlåtelse, uppoffring och familj.

No union is more profound than marriage, for it embodies the highest ideals of love, fidelity, devotion, sacrifice, and family.

In forming a marital union, two people become something greater than once they were. As some of the petitioners in these cases demonstrate, marriage embodies a love that may endure even past death.

It would misunderstand these men and women to say they disrespect the idea of marriage. Their plea is that they do respect it, respect it so deeply that they seek to find its fulfillment for themselves.

Their hope is not to be condemned to live in loneliness, excluded from one of civilization’s oldest institutions.

They ask for equal dignity in the eyes of the law.
The Constitution grants them that right.

US Supreme Court – Obergefell v. Hodges (06/26/2015)

Här behöver vi stanna upp i vår reflektion över möjliga och framkomliga alternativ till att fullt ut bejaka och välsigna samkönade äktenskap. Tror vi verkligen att det är möjligt att ersätta de samkönade äktenskap som vi idag lever sida vid sida med? Tror vi att vi kan erbjuda något bättre, något mer hälsosamt och levande? Är vår version som tar sin utgångspunkt i ett celibatliv för homosexuella en livsväg som är mer fylld av Andens goda frukter och den självutgivande kärlekens offer och välsignelser?

Jag är beredd att ge kyrkan möjligheten att erbjuda sådana alternativ. Jag är beredd att utmana samtiden på detta område. MEN, innan jag hoppar på ett sådant tåg vill jag se ledare som är villiga att ge sina liv in i ett sådant projekt av alternativ livsgemenskap. Jag vill se alternativet realiserat med verkliga människor.

Visa mig åtta …
… som kan matcha de åttio
i Jeremy Marks text nedan.

Jag menar alltså inte att ledare som föreslår denna väg rent principiellt har fel. Det är sant att församlingen som gemenskapskultur bör vara en inkluderande miljö som erbjuder gemenskap för ensamma och familjelösa. Men det är generellt sett stor skillnad på den gemenskap som församlingen erbjuder och det släktskap som vi lever med i vår familj.

Idén om att församlingen också, fullt ut, ska axla den djupare och mer intimitetskrävande släktliknande roll framstår för mig som utopisk. En sådan idé måste ges en kropp för att kunna bli levande för de HBTQ-personer som växer upp i våra sammanhang.

Courage – en kommunitet för homosexuella kristna

Innan någon ger sig på att försöka detta bör hen också först läsa in sig på de gemenskaper som formades inom ex-gayrörelsen från 1970-talet fram till millennieskiftet. Det var precis denna vision som dessa grupper försökte gestalta. Läs gärna Jeremy Marks bok. Han gav sitt liv för att erbjuda den godaste kollektiva och släktskapslikande familjen som någon kan tänka sig för unga kristna homosexuella. Jag har hört min vän Erik beskriva de två åren i gemenskapen som de bästa i hans liv. En kristen familj fylld av kärlek, tillbedjan, ömsesidig omsorg och engagemang. Allt detta med Jesus i centrum och omsorgen om att leva överlåtet i Guds rike som kallelse.

Over the past twenty years, it has been a tremendous privilege to work with some of the most dedicated Christians I have ever met. We worked with many sincere, God-fearing folk, especially during the toughest first ten years of our ministry.

I often thought in those days that if the average church member showed the kind of commitment to Christ that I saw amongst Christians struggling with their sexuality, we would transform the world.

Yet now I wonder.

Marks, Jeremy, Exchanging the truth of God for a lie, Roper Penberthy Publ. 2009, s 49

Ett stort antal av sådana gemenskaper kom till visshet om att idén om att förneka en sexuella identitet inte är en framkomlig väg, trots år av goda intentioner och hårt arbete. Deras gemensamma liv ledde människor in i missmod, depression och självmordstankar. Samtidigt såg Jeremy att de personer som valde att lämna gemenskapen och det teologiska feltänket för ett liv i bejakande av h e l a sin identitet väldigt snabbt – och för honom oväntat – upplevde en stark positiv förändring av sitt psykiska välmående.

När denna process av ökad erfarenhet kulminerade blev det för Jeremy och hans syskon i gemenskapen nödvändigt att på allvar söka andra vägar. Efter år av gemensam bön, bibelläsning och reflektion blev det till sist uppenbart för dem att lösningen måste finnas i ett bejakande perspektiv på individens identitet och på samkönat samliv.

Ten years ago, we began to ask ourselves what scriptural basis we had for continuing to insist that those coming to Courage comply with their churches’ demands for all unmarried people to remain celibate. We had always been taught that any form of eroticism in same-sex relationships is intrinsically wrong, even when the relationship is based on mutual love and commitment. But with no viable alternative on offer, we ceased to have confidence in the authority of the church’s teaching about this.

We found no instruction from the Bible to substantiate this command. Yet the burden of guilt for desiring a companion of the same-sex remained because we were surrounded by voices that taught us it is sin.

For this reason I have seen a great many folk become profoundly disillusioned, depressed and hopeless. Some became unable to work or function normally.

This should be evidence enough that something is seriously wrong.

Secular counsellors have no difficulty in recognizing this, but too many church leaders dismiss their views on the grounds that they are not Christian.

As a pastor committed to helping people find their hope in Christ, I found this situation heart-breaking, as I saw an increasing numbers of folk become suicidal and others lose their faith.

In striking contrast, I saw that those gay Christians who embraced the possibility of a same-sex relationship greatly benefited. I also saw that it is malicious and defamatory to interpret their desire merely as a lascivious craving for deviant sex. To represent erotic intimacy between gay people in this way gravely misjudges the situation. This view assumes, in essence, that homosexual people are merely deviant heterosexuals who need to bring their behaviour into line with the perceived norm – like men who resort to same-sex activity in prisons, or when away at sea for long periods, only to return to heterosexual relationships when possible. There is no consideration of the possibility that some of us are born gay, or that the desire for intimate same-sex relationships could be totally natural to us.

It seems that the belief that same-sex intimacy could be an innate desire is just incomprehensible to the majority of heterosexual male Christian leaders, and therefore assumed to be untrue because they cannot imagine it for themselves.

The truth is that when gay people truly love one another, sex is not the substance of the relationship; it is merely the icing on the cake. This is true for straight people too. A same-sex partnership, entered sincerely with mutual commitment, provides the same value and sense of belonging as heterosexual marriage. And when Christ has central place, people’s morale – above all their hope in God – recovers. Scripture teaches that the joy of the Lord is our strength (Nehemiah 8:10). Why would we believe church leaders who teach us that we are pariahs unfit for the kingdom of God, because we are gay, who rob us of the joy we find in Christ, and in marriage?

Courage has always been a pioneering pastoral ministry, not a militant group fighting for gay rights, so it was a daunting prospect to consider embracing a gay-affirming outlook. Working out a new mandate for our ministry was fraught with problems. I worried greatly that we might find ourselves inadvertently licensing an ’anything goes’ approach. But we had learned a number of very important lessons over the years and found reasons to be confident in our new direction.

Firstly, we knew that we are all called to a personal relationship with God in Christ and we may reasonably anticipate that God will reward our seeking of him. God draws us to seek him (John 6:44) and we can go to God directly in our own right, through faith in Christ.

Also, in our charismatic churches, we were taught to expect the Holy Spirit to come, not only to change our hearts but also to guide us into all truth (John 16:13). This belief had been important for many early leaders in the charismatic movement who had known what it was like to be shunned by traditional churches. Once pushed out on their own, charismatic leaders had to have confidence in the leading of the Holy Spirit, and theirs was an example we learned to follow.

This in turn gave us increased confidence in our prayer life. Why should we doubt we were hearing the voice of God when we earnestly sought him? And when deep down in our hearts we sensed God’s acceptance and approval of our same-sex desires, more and more of us became confident in accepting we are gay. We became reassured that our desire for committed relationship is as legitimate as that of out heterosexual brothers and sisters.

Marks, Jeremy, s 55

Jeremy avslutar sin bok med en referens till över 80 samkönade par som han personligen känner och fått se gestalta god frukt på riktigt genom samkönade äktenskap.

For those who do not believe gay relationships can last, and as a tribute to the many personal friends who have come through the years of trial to believe that God blesses same-sex partnerships, I am listing eightyfour partnerships between people I know reasonably well, who are living together in long-term committed relationships. These are just the couples who have kindly given me their permission to publish their names. I know of many more.

Bruce and Arief

Dirk and Patrik

Mervyn and David

Randolph and Rick

James and Fieling

Ian and Philip

Peter and Jeff

John and Mike

Lionel and James

Jonathan and Zack

Dan and Erik

Roger and Ross

David and Gary

Richard and Ed

Debbie and Carla

Paul and Stephen

Chris and Roy

Paul and Amir

Patrick and Ian

Louis and William

Andrew and Asley

Jason and Mark

Peter and Duncan

Anamnda and Catherine

Craig and Marcus

Don and David

Debbie and Elaine

Andrew and Simon

Mark and Rick

Simon and Tony

Brenda and Pam

Nelson and Jeffrey

Ojalae and David

Rachel and Sarah

Alex and David

Clare and Philippa

Simon and Kevin

Myrray and Lyndon

Mark and Daryl

Howard and David

Jeffrey and Grant

Andy and Alan

Martin and Robert

Bill and Ed

Richard and Michael

Martin and Didier

Brian and Nigel

Mel and Gary

Ruairidh and Brian

Mike and Andy

Gary and Mervyn

Ruth and Alison

Trevor and Matthias

Lyndon and David

Andrew and Nigel

Chris and David

Douglas and Keith

Ron and Jay

Richard and Ben

Jane and Tanya

Vicki and Laura

Andrew and Philip

Martin and Julian

Gino and Mike

Roger and Ron

Rex and John

Margaret and Morag

Martin and Chris

Michael and Brian

Leigh and Jonathan

Michael and MArk

Andy and Norman

Andy and David

Tony and Alan

Tim and Steve

Stephen and Derek

George and Edward

Andrew and Noel

David and Stephen

Peter and Colin

Ladonna and Pat

Mike and Nigel

Martin and Ian

Helen ans Susan

Marks, Jeremy s. 121

Mot bakgrund av detta är det en plikt för kommande generationer av pastorer att först och främst lyssna till dessa erfarenheter. Vi måste läsa Jeremys bok innan vi hittar på något som vi idag borde veta inte kommer att fungera. (Lika goda alternativ är att läsa Wendy Vanderval-Gritter, Justin Lee, Alan Chambers, Julie Rodgers. m.fl)

Regnbågsfamiljerna är redan en del av oss – ”Vi är församling” och ”Vi är HBTQ” !

2018 planerades ett panelsamtal på Torpkonferensen. Jag ombads att var med i panelen. I den förberedande planeringen gav jag uttryck för min önskan om att vi inkluderade personer från målgruppen i samtalet. Arrangören valde dock att genomföra samtalet med en panel bestående av enbart heterosexuella.

Som en gest gentemot målgruppen fick de närvara genom att självbiografiska texter från boken Välkomna Varandra lästes upp. Upplägget var i någon mening ett framsteg och en bit på vägen emot ett verkligt lyssnande. Men för mig bar samtalet ändå eftersmak av ett misslyckande. Jag satt där på scenen och blickade ut över åhörarskaran och i vimlet såg jag de av mina vänner som är gay, lesbiska och bisexuella. Jag såg också föräldrar och nära vänner till dessa våra syskon. 

Daniel Korol som då var pastor i Matteuskyrkan i Göteborg deltog i panelen. Han beskrev sin församling som en kropp – där alla är ett i Kristus – lemmar som är till för varandra. Han målade bilden av en gemenskapen som inte bara inkluderade HBTQ-personer i sin identitet utan som också genom församlingsmedlemmarnas gemensamma tillhörighet till Kristus blev HBTQ med dem. Han sa:

”Vi är HBTQ och vi är EFK!”

Daniel Korol, Torp 2018

Avståndet mellan det perspektiv Daniel lyfter fram och det försiktiga och problematiserande välkomnande som jag hör från andra ledare inom kyrkan får mig att alltjämt längta, söka och hoppas på en förändring.

Detta är min avslutande frågeställning kring alternativen till ett bejakande av samkönade äktenskap:

Hur kan idén om att en nära församlingsgemenskap ska erbjudas som ett alternativ till äktenskap realiseras samtidigt som vi numera lever i en faktisk verklighet där ett växande antal regnbågsfamiljer redan är en naturlig del av vårt samhälle? De är redan en del av våra församlingar och deras barn finns i våra verksamheter. Att kyrkan genom sin egen alternativa metod vägleder ett antal HBTQ-personer till ett liv i alternativt släktskap kommer inte att lösa frågan kring hur vi som gemenskap välkomnar och inkluderar familjer som hela tiden lever ibland oss. Tanken på att vi långsiktigt ska se med negativ blick på dessa familjer och behandla deras barn som något komplicerat framstår för mig som ytterst problematiskt.