Bibeln lyfter fram celibatet som ett värdigt kall, men den lär oss också att ett livslångt celibat är en gåva och inte ett obligatorium.

.

I 1 Korinterbrevet 7:7 säger Paulus att han önskar att alla liksom honom kunde leva i celibat, men att celibat är en gåva som alla inte har fått: ”Helst ville jag att alla levde som jag. Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat.” Paulus uppmuntrar sedan de som saknar celibatens gåva att gifta sig och skriver att ”det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå.” (vers 9).

.

Jesus lärde också att celibat endast kan tillämpas av ”den som kan” i Matteus 19:11. Lärjungarna ryggade tillbaka när de hörde Jesu höga ribba för skilsmässa. De replikerade att det vore bättre att inte gifta sig alls än att tvingas till att permanent vara bunden till en specifik person. Men Jesus svarade med att säga att ”alla kan inte tillägna sig” livslångt celibat, ”utan bara de som har fått den gåvan.

.

Denna undervisning av Jesus och Paulus står i direkt konflikt med den icke-bejakande teologin som avkräver livslång ensamhet och celibat för alla homosexuella kristna, oavsett om de har den sällsynta gåvan eller inte.

.

Det går inte att jämföra homosexuella kristna som blir pådyvlade celibat med heterosexuella kristna som ännu inte funnit en partner. Även om en del heterosexuella kristna får leva i celibat i längre perioder av sina liv än vad de önskar, så kan de stå ut genom hoppet om en framtida relation. Om och när de hittar en lämplig partner så kommer kyrkan att välsigna och stödja den relationen.  För homosexuella kristna däremot finns inget hopp, även om de hittar någon att bygga ett liv och en familj tillsammans med, så har de inget annat val än att avvisa den möjligheten. Celibat presenteras som deras enda alternativa livsstil under icke-bekräftande teologi, trots att Bibeln menar att celibat är en gåva, inte ett obligatorium.