I November 2017 gav Libris ut Antologin Välkomna Varandra. Boken fick ett livaktigt mottagande i kristen media, på nätet och releasearrangemang. Responsen var positiv och välkomnande men det framfördes också en del negativ kritik som avvisade delar av bokens teologi och slutsatser.

Jag uppskattar att bokens innehåll bearbetas och det är lärorikt att läsa andra personers reflektioner kring detta ämne.  Jag tänkte därför ägna några blogginlägg åt att reflektera över 12 av dessa repliker.

  • Elisabeth Sandlund: Vägledning – Ja. Omprövning – Nej (Dagen Ledare, 26 Okt 2017)
  • Kristna ledare om Libris böcker om homosexualitet (Dagen 27 Oktober 2017)
  • Daniel Alm: Om Libris antologi om homosexualitet (Dagen 31 Okt 2017)
  • Olof Edsinger: Jag saknar brottningen med Bibeln i Libris antologi (Dagen 2 Nov 2017)
  • Erik Johansson: Viktigast att leva nära Jesus, inte att bli hetero (Dagen 2 Nov 2017)
  • Stefan Gustafsson: Libris bok, ett utryck för liberalteologi, Tro Och Liv, Världen Idag 3 Nov 2017
  • Stefan Swärd: Haltande omtolkning i antologi från Libris (Ledare, Världen Idag, 3 Nov 2017)
  • Stefan Swärd: Kritiska reflektioner med anledning av Librisantologin (Blogg, 6 Nov 2017)
  • Olof Edsinger: Det har ett pris att göra upp med Guds skapelseordningar (Debatt, Hemmets Vän, 9 Nov 2017)
  • Olof Edsinger: Viktigt att lyssna in vittnesbörden i Libris Antologi (Medlemsbrev Sea, Fredag 10 Nov 2017)
  • Christian Mölk: Här kommer några tankar och reflektioner jag har fått när jag läst boken ”Välkomna Varandra!” (Blogg, 17 Nov 2017)
  • Lars-Olof Eriksson: Recension Välkomna Varandra (Budbäraren) 30

Vad handlar boken om?

I Välkomna Varandras inledning anger jag sju utmaningar som jag anser vi står inför i mitt frikyrkliga sammanhang. Här följer en kort sammanfattning av dessa:

  1. Jag vill påstå att många kristna och förmodligen de flesta utanför kyrkan inte förstår på vilket sätt vårt svar till homosexuella är något gott för deras liv.
    Vår första utmaning är därför att för oss själva och för vår samtid formulera vad som är det goda hoppet för homosexuellas liv.
  2. Jag påstår att det inte kan vara evangeliets mening att homosexuella ska vägledas av kyrkan in i ett liv som vi nu vet, genom egen erfarenhet, ofta leder till desillusion, depression, modlöshet och självmord.
    Detta är vår andra utmaning. Att med klarsyn och öppenhet se på de misslyckanden och tragiska livsöden som finns i spåren av vårt bemötande av homosexuella i kyrkan.
  3. Jag påstår att ett av de argument som motiverade oss att avvisa samkönade relationer var vår övertygelse om att det skulle leda till negativa konsekvenser för dessa personers tro och liv. Idag finns det uppenbara tecken på att vi hade fel på den punkten.
    Vår tredje utmaning: Att som kyrka omfamna ett förhållningsätt till homosexuella kristna med utgångspunkt från det vi idag vet om de positiva konsekvenser som hänger samman med att som homosexuell bejaka sin läggning och få en möjlighet att bygga relation i enlighet med sin sexuella identitet.
  4. Jag vill påstå med emfas att frikyrkligheten är splittrad på ett sätt som gör den otrygg, otydlig och tyst.
    Vår fjärde utmaning blir därför att låta den tydliga splittringen av vitt skilda åsikter bearbetas med kärlek och respekt för varandra. I samtal, undervisning och bön.
  5. Jag vill påstå att det nu är läge för oss i frikyrkan att bryta tystnaden och föra goda samtal om homosexualitet och samkönade relationer.
    Vår femte utmaning blir därför att inbjuda varandra till samtal och undervisning i ödmjuk vördnad för ordet, vår historia, vår samtid och varandra.
  6. Jag påstår att den avvisande hållningen inom frikyrkan till homosexuell identitet och samkönade relationer har misslyckats med att ge unga som växer upp med en homosexuell identitet ett gott hopp. En övervägande majoritet av dessa unga uppfattar det som om deras liv endast kan ges rum och livsglädje i andra miljöer där de blir omfamnade och bejakade.
    Vår sjätte utmaning blir därför att ge liv, hopp och kärlek till barn och unga som växer upp med en homosexuell identitet i våra församlingar.
  7. Jag påstår att det finns all anledning att ifrågasätta vår försiktighet att prata öppet om samkönade relationer med hänsyn till våra internationella relationer. Om våra bekymmer med bemötandet av homosexuella är en verklighet i vårt land är de en lika stor verklighet i resten av vår värld.
    Vår sjunde och slutgiltiga utmaning består i att möta våra internationella bröder och systrar i öppna ärliga samtal där vi delar livet med varandra även i frågan om samkönad kärlek.

Dessa sju utmaningar, tillsammans med de personliga vittnesbörden i boken, bildar den övergripande problemformuleringen som övriga texter resonerar utifrån.

Min första fråga till replikerna är: Hur svarar de på bokens problemformulering?

Det verkar som att vi är överens om att kyrkan har ett problem i att bemöta HBTQ-personer på ett gott sätt och att bokens bidrag är viktigt och värt att bearbeta vidare.

Elisabeth Sandlund:

”Det är smärtsamt att läsa intervjun med Anton Lundholm på kultursidorna i dagens tidning. En ung kristen man berättar om hur han upplever att han lämnats i sticket av kyrkan utan att få vare sig förståelse eller annan vägledning än i form av tvärsäkra och enkla svar på en komplicerad fråga. Andra homosexuella har ännu värre erfarenheter av att mötas av förföljelse och hat.

Kristenheten i stort, inklusive svensk frikyrklighet, har en tung ryggsäck att bära. Under historiens lopp har kristna alltför sällan stått upp för att värna rättigheter och människovärde hos en utsatt och marginaliserad grupp. Man har valt att lägga hela tyngdpunkten på dogmatiken och pressa tillbaka medmänskligheten. Man har inte förmått att göra som Jesus, att i varje läge först och främst se människan.”

Daniel Alm:

”Det är på många sätt ett viktigt samtal man vill bidra till och det finns också homosexuella som blivit illa behandlade i såväl samhälle som kyrka, inför detta behöver vi vara ödmjuka och lyssnande.”

”Antologin innehåller en del värdefulla reflektioner för att processa hur vi som församlingar kan växa i vårt välkomnande av alla människor. Detta välkomnande måste nå längre än till tolerans, vi behöver se vårt bristfälliga mottagande och förmedlande av Guds kärlek som Thomas Erlandsen skriver. Det finns en diskussion att föra om medlemskap och om kopplingen medlemskap och förtroendeuppdrag i en församling som Camenius Wikberg lyfter. Jag tror också som Emma Audas och Patrik Hagman att kyrkan behöver de homosexuella. Lisa Arlbrandt har en poäng när hon vill ge frågan internationella perspektiv och jag sörjer den hets mot homosexuella som skett i många länder.

Antologin tar upp viktiga frågor där respektfull bearbetning behövs. Jag hör ett rop av smärta i antologin, ett rop att ta på största allvar och bemöta med respekt. Vi måste försvara och försöka hjälpa människor även om vi inte i allt skulle vara överens.”

Olof Edsinger:

”Med detta sagt finns det en hel del i ”Välkomna varandra!” som kristna av alla schatteringar har skäl att lyssna till. De personliga berättelserna berör, och sätter ord på erfarenheter som varje församling behöver ta i beaktande. Även den internationella utblicken, med fokus på homosexuellas situation i Afrika, är omskakande. ”

”…det finns inga skäl att låtsas som att Sveriges frikyrklighet har mött individer med homosexuella känslor på ett alltigenom balanserat sätt. Ett av antologins bidrag kan därför vara att peka på den tafatthet, och ibland rena plumphet, som har kommit till ytan när församlingar och enskilda har försökt kommunicera till exempel att utlevd homosexualitet diskvalificerar från ett ledaruppdrag i kyrkan.”

Stefan Gustafsson:

”De olika berättelserna om att vara homosexuell i frikyrkan är starka och läsvärda; den som inte berörs av dem har ett hjärta av sten. Här har den kristna församlingen en stor uppgift framför sig att öppna upp för ett ärligt samtal där vi ser och möter varandra. Om Jesus står det att ”när han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa”. De barmhärtighetens ögon behöver mitt liv mötas av och med de ögonen ska vi se på varandra. En människas erfarenhet kan man inte argumentera med, den ska man lyssna till och försöka förstå. Detta berör gemenskapen i församlingen, liksom dess själavård. Församlingen måste få vara en plats där sårigheten i våra liv får möta Guds nåd. Men församlingens uppdrag är också att vägleda människor till ett liv i växande överenstämmelse med Guds vilja. Därför behöver församlingen inte bara utveckla sin själavård, utan också utarbeta en genomtänkt sexualetik.”

Christian Mölk:

”Vad gäller själavårds-frågan, dvs. hur Pingst har bemött homosexuella, hur de har behandlats, hur de mår och så vidare, där finns det också mycket att samtala om, be om förlåtelse för och prata om hur Pingst kan bli bättre.”

LarsOlov Eriksson:

”Det finns mycket i boken att ta till sig. Det gäller framför allt de personliga vittnesbörden. Dessa röster behöver bli hörda, och det vore fel att försöka tysta dem. Alltför länge har de hållits utanför samtalet.”

Den text som framför ett ifrågasättande av problemformuleringen i Välkomna Varandra är Stefan Swärds blogginlägg. Han ger istället en motbild där han menar att bemötandet av HBTQ-individer är en bearbetad fråga där hans erfarenhet är att hans församlingssammanhang har tagit detta på allvar och bemött individer på ett medvetet och korrekt sätt utifrån det som är kyrkans hållning i frågan.

”Det verkar finnas som ett budskap i boken att dessa frågor och människor i kyrkorna som brottas med sin sexuella läggning, att detta har undertryckts i kristna sammanhang. Att boken äntligen talar i klarspråk och nu kan berörda personer träda fram, äntligen. Detta är enligt min mening nonsens. Det kanske stämmer ur ett landsbygds- och småstadsperspektiv. Storstadsförsamlingar har levt med dessa frågor, mänskliga erfarenheter, och brottningskamp – under många år.”

Olof Edsingers text ”Viktigt att lyssna in vittnesbörden i Libris Antologi” gör en lite djupare analys av problematiken med kyrkans bemötande av HBTQ-personer. För Olof är problemet tvådelat. Å ena sidan finns det brister i kyrkans agerande och vi har därmed saker att lära i bokens personliga vittnesbörd. Å andra sidan är dessa problem också konsekvenser av ett osunt bekräftelsebehov i det som Olof beskriver som en narcissistisk samtid.

”Även i svensk frikyrklighet tenderar vi att presentera evangeliet mer som en terapi för bekräftelsehungriga än som förlåtelse för de botfärdiga. Och då kan vi väl inte kritisera de människor som – tillämpat på frågan om homosexualitet – reagerar när de inte längre möter samma villkorslösa bekräftelse som vanligt från kyrkans håll …?”

Jag kommer att återkomma till Olof och Stefans repliker i senare bolgginlägg.

Mina reflektioner

Jag tolkar denna respons som att det finns en betydande del av frikyrkan som delar insikten om att vi har ett problem med bemötandet av HBTQ-personer. Därmed ser jag fram emot att vi hjälps åt att fortsätta med respektfulla samtal för att komma fram till goda metoder i att möta och ge livsrum för HBTQ-personer i våra sammanhang.

Denna problemformulering är inte relevant för alla frikyrkliga sammanhang. Det finns församlingar som på ett tydligt sätt bearbetat detta och idag har ett genomtänkt bemötande av HBTQ-personer. I vissa av dessa sammanhang har man antagit ett bejakande förhållningssätt till samkönade relationer som ex, EFK-församlingen Matteuskyrkan i Göteborg. I andra sammanhang utgår bemötandet från ett avvisande av den samkönade relationen men med ett välkomnande respektfullt  bemötande av den homosexuelle individen. Jag tolkar det som att Stefan Swärd refererar till en sådan praxis. I samtalet om vägen vidare blir det viktigt för oss att göra välgrundade utvärderingar av hur dessa olika vägar fungerar i praktiken. Vår uppgift är att ge evangelium till alla HBTQ-personer och därför är det avgörande att den lösning som vi framhåller som en god väg också visar sig bära god frukt.

När jag skrev i boken så var det viktigt för mig att inte hämta dessa problemformuleringar från enstaka personliga erfarenheter eller allmänt uttalade åsikter. Jag samlade på mig uttalanden från ett flertal erfarna ledare som alla hade en lång erfarenhet av att möta HBTQ-personer i själavård och vägledning. Det är dessa ledare som efter att under årtionden agerat utifrån ett traditionellt icke affirmerande bemötande skrivit och uttalat en mycket kraftfull kritik av deras egen tidigare verksamhet.

Att ledare inom organisationer som Courage, Exodus International, New Direction landat i ett bejakande av samkönade relationer är en omtumlande historisk händelse som kräver ett fördjupat samtal. Deras erfarenheter och insikter kan inte avfärdas med enkla notiser om att vi ska bättra oss och enbart putsa på våra bemötandemetoder. Jag tror vi misstar oss om vi inte inser att denna situation kräver kraftfullare ingrepp i vårt förhållningssätt till HBTQ-personer.