In the Ruins of White Evangelicalism

In the Ruins of White Evangelicalism

Det var sportlovsläger i Trysil. Ungdomarna satt i en ring i den stora gymnastiksalen där vi lekte, sov och samtalade om Bibeln under en intensiv och omtumlande vecka vintern 2002. Denna kväll hade vi en frågelåda med lappar. Pingstpastor Johnny och jag satt bredvid varandra i ringen och plockade upp en lapp i taget ur frågelådan. Johnny läste frågan på en lapp och gav den vidare till mig.

Frågan gällde hur vi som kristna ser på homosexualitet. Jag mins att jag började svara på det sätt som jag ofta svarar ungdomar. Jag försökte formulera ett öppet och nyfiket förhållningssätt. Jag försökte beskriva problemen med att ensidigt fördöma och se negativt på något som vi själva inte fullt ut har koll på. Jag mins att jag gjorde en liknelse med en döv persons möjlighet till ett språk genom att prata teckenspråk. Det är i någon mening ett onaturligt sätt att utforma språk men samtidigt ger det den döva personen en möjlighet att utveckla en av de viktigaste komponenterna i det mänskliga livet. På samma sätt skulle ett bejakande av samkönade relationer kunna ses som ett brott mot den normala ordningen för äktenskap, men samtidigt en fantastisk möjlighet för den som saknar möjligheten att forma livslång trohetsrelation på det ”normala” sättet. Då blir den samkönade relationen en möjligheten för den homosexuelle att i likhet med Kristus ge sitt liv i livslång självutgivande kärlek.

Jag mins faktiskt inte exakt hur långt jag hann komma i mitt svar på frågan innan Johnny avbröt mig och gav mig lite stöd i att komma till punkt i svaret på frågan. Johnny avslutade mitt svar med en tydlig beskrivning av att vi i kyrkan inte välsignar samkönade relationer och vi ser det som en synd att leva i en homosexuell livsstil.

Jag har ofta, i tanken, återvänt till den där lägerkvällen och undrat vad som verkligen hände i mig. Idag tänker jag att det påverkade mig mycket.

Den kvällen insåg jag att min syn i frågan om samkönade relationer inte var välkommen i det kyrkliga sammanhang som jag valt att leva som pastor i. Men det var inte en insikt som fick mig att agera … istället blev jag tyst… i 15 år. Under alla år som pastor så berördes frågan om samkönade relationer väldigt sällan. När det dök upp så var det framför allt i slutna samtal och inte i de större offentliga samlingarna.

Under alla dessa år så pågick inom mig en långsam och tyst bearbetning. Jag kunde ofta komma på mig själv med att sitta och grubbla över olika teologiska problem som var kopplade till frågan om sexualitet och äktenskap. Vid några tillfällen letade jag på böcker som kunde hjälpa mig vidare. Men allt detta pågick i det tysta, inom mig.

Slutligen var det en bok, Changing our Mind av DP Gushee, som väckte mig ur grubblerierna och fyllde mig med oro och iver.

När jag läste den boken insåg jag att det jag bar på inte enbart var ett teologiskt dilemma, det var också en skuld. Jag levde i en kyrka och en samtid som bar på en tusenårig skuld i relation till en liten minoritet som under århundraden blivit misstolkad, undanskuffad och straffad på helt felaktiga grunder. Vårt tankemönster kring sexualitet och kön bar på stora kunskapsluckor och våra etiska principer utgick troligen från grava feltolkningar av bibeltexten.

För många år sedan lärde jag mig att när en människa upptäcker att hon agerat orätt så är det bästa botemedlet uppriktig ånger – omvändelse, bot och bättring.

Idag är det min födelsedag. Kanske det bästa sättet att fira den på är att lätta på bördan.

Jag vill be alla HBTQ-individer om förlåtelse.

Förlåt mig för att jag var tyst … alla de år då jag kunde ha talat högt.

Idag vill jag gå en ny väg.

Jag vill använda åren framöver till att ge alla er, som blivit ställda i ett instängt hörn av kyrkans liv, en möjlighet att finna kärlek, ljus och gemenskap.

Jag vill bidra till att ge er ett gott hem i min församling.

Dagens födelsedagspresent från mig till er alla är ett tal av DP Gushee från Nov 2018. Det är ett tal som hjälper oss att tolka vad som händer med oss som kyrka när vi inte lyckas ta itu med strukturella synder. Gushees föreläsning utgår ifrån de vita evangelikala kyrkornas misslyckande med att på allvar hantera sin rasistiska historia. Än idag bär det vita kristna Amerika djupa spår av den destruktiva synd som en gång korrumperade dem till att delta i ett samhällsbygge präglat av förtryck och girighet.

Ett av tecknen på att detta alltjämt präglar amerikansk vit kristenhet är det faktum att över 80% av evangelikala USA röstade för Donald Trump som president. (trots att hans moraliska betyg ligger långt under godkänt för en evangelikal kristen.)

Med denna historia som bakgrund lyfter Gushee fram tre tydliga lärdomar från den amerikanska rasistiska historien. Han berättar om hur de svarta såg på de vita. Deras beskrivning av de vitas kristna tro utgör en avslöjande analys av den korrumperade kyrkans problem.

Ur denna berättelse lyfter Gushee fram tre tydliga karaktärsdrag:

Moraliskt förfall. En kyrka som upprätthåller orättfärdiga ordningar gör det ofta utifrån att man tror sig försvara andra goda ordningar och traditioner som riskerar att rasa om man börjar ifrågasätta den rådande normen. Denna typ av kompromisser som har till syftet att skydda kyrkans heder och tillgångar leder till en moralisk relativisering. Den moraliska kompromissen på ett område sprider sig lätt till andra delar av den moraliska kartan och inom kort så lever kyrkan i ett moraliskt förfall.

I vårt tid ser jag detta mönster tydligt i de försök som görs för att hitta ett nytt sätt att välkomna HBTQ-personer. I sin iver att upprätthålla en traditionell ordning väljer man hellre att börja tala om en mildrad och nedtonad syn på synden.

Teologisk kraftlöshet – En kyrka som upprätthåller orättfärdiga ordningar har påbörjat nedmonteringen av sin ryggrad. Kyrkan förlorar därmed sitt mandat att vara en profetiska röst. Plötsligt finns ingen som kan avslöja och konfrontera världens alla synder.

I vår tid är det vackert att se en ung Greta på 16 år som ställer sig upp och låter sin röst höras som ett profetiskt rop manande till omvändelse, bot och bättring. Man kan undra: Varför hörs hennes röst och inte kyrkans?

Begränsade synfält – En kyrka som upprätthåller orättfärdiga ordningar utvecklar med tiden en synskada som gör att de troendes synfält krymper. Inom ramen för den egna tron och den egna kyrkans vardagsliv utvecklar man ett tankemönster där den rådande ordningen framstår som den bästa möjliga för alla parter. Det begränsade synfältet gör att kyrkan själv är oförmögen att se sin egen delaktighet i den orättfärdighet som pågår. Det krävs, för de flesta som lyckas avslöja den destruktiva ordningen, en livsresa som för dem till en plats utanför den egna kyrkans tankebyggnader.

I vår tid är det för mig ett stort bekymmer att så många av oss fromma kristna, mig själv inkluderad, saknar en verklig insikt om den skada vi orsakar gentemot HBTQ-individer med vårt upprätthållande av en traditionell fyrkantig syn på människan, kön och sexualitet.

Med dessa tre lärdomar från DP Gushee vill jag fira min födelsedag tillsammans med er.