Denna text är en replik på det samtal som uppstår inom EFK i anslutning till de två motioner som skickats in till EFK:s kongress 2026.

Vad är kristen etik?

Den kristna etikens första frågor är:

  • Vad är problemet?
  • Vems är problemet?

Denna text försöker att beskriva hur jag ser på denna grundläggande etiska utgångspunkt i relation till kyrkans samtal om HBTQ-personer liv i vår gemenskap.

Texten försöker också peka på det jag ser som en allvarlig brist i det samtal som idag förs i kristen media och motioner.

Jag ger ett förslag på hur jag önskar att samtalets fokus bör förflyttas från frågan om äktenskapsteologi till HBTQ-personers liv.

Avslutningsvis så ställer jag en uppriktig och allvarlig fråga till de som uppenbarligen inte delar mina teologiska slutsatser.

Berlin

Beträffande utpressningen av homosexuella sade den 17 februari 1905 i parlamentet Baron von Hammerstein, den preussiske inrikesministern, följande (enligt stenografiska noter 10.020/21).

”Hur liten är inte andelen av de utpressare som någonsin ställs inför rätta. I de allra flesta fall är det en mycket ovanlig känsla av skam hos dem som utsätts för sådan utpressning som gör att ärendet inte tas upp i domstol. De plågas så plågsamt att de får ett slut på saken genom självmord, vilket hindrar andra från att få veta vad orsaken var. Därför håller jag med den andra hedervärda representanten om att denna situation är avskyvärd, och jag är enig med överhuset och med hela den bildade världen. Men, mina herrar, låt oss finna medel för att bekämpa den. För närvarande är de medel som står till regeringens förfogande ett totalt misslyckande. Jag kan inte säga hur man kan hjälpa saken. Jag kan bara be att om ett sådant medel kan hittas, låt oss tillämpa det så att vi bemästrar problemet, och det fullständigt. (Livliga applåder).”

I början av 1900-talet sitter Professor Magnus Hirschfeldt på kontoret hos polischefen i Berlin. De diskuterar tillsammans hur de ska komma tillrätta med de homosexuellas livssituation i staden. Polisen får dagligen rycka ut för att utreda misshandel, mord, utpressning och andra brott mot homosexuella. För det mesta kommer deras insatser för sent och innan de hinner fram med stödjande insatser så väljer de utsatta självmordet som utväg. Vissa offer tillhör rika och kungliga familjer och de pengar som försvinner i utpressning ger upphov till omfattande ekonomiska bekymmer som inte enbart påverkar familjerna utan hela samhället.

Magnus beskriver sina erfarenheter i sin bok om Homosexualitet:

De kom till mig i min roll som läkare och forskare med sina problem utifrån alla tänkbara livssituationer. Jag anlitades som expertvittne i domstol och rådfrågades utifrån min roll som ordförande för den vetenskapliga humanitära kommittén, som grundades 1897.

Jag besökte dem i fängelser och stod vid deras dödsbäddar;

Jag betjänade hundratals av dem som hamnat i utpressares händer, många mötte jag i vittnesbåset och andra sökte kontakt innan de förberedde sig för att begå självmord.

Men, lika många mötte jag under vardagliga lyckliga omständigheter vid deras kvällssammankomster, när de tog av sig dagens masker, i deras hem deltog jag i otaliga konsultationer om livets små och stora bekymmer. Vi samtalade om kärlek, lidande och oron över det sociala spelet och om problemet att närvara vid släktens festligheter.

Brasilien

Varje år mördas över 300 HBTQ‑personer i Brasilien. Det är inte ett isolerat undantag, utan ett uttryck för ett globalt mönster. I delar av världen där inkludering av HBTQ‑personer inte har bedrivits systematiskt genom lagstiftning och folkbildning är utsattheten fortsatt extrem. Mordstatistiken är bara toppen av ett isberg. Under ytan finns en vardag präglad av misshandel, trakasserier, utpressning och exkludering. I dessa länder lever i princip alla HBT‑personer med en ständig risk för att utsättas för våld och övergrepp.

Sverige

Det skulle vara önskvärt om denna verklighet kring HBTQ-personers utsatthet var ett överspelat kapitel i vår svenska kontext. Tyvärr är det inte fallet. Folkhälsomyndigheten och brottsförebyggande rådet släpper regelbundet samanställningar av aktuell forskning och statistik i relation till HBTQ-personers livssituation i det svenska samhället. Dessa rapporter visar än idag på en förhöjd utsatthet för gruppen både vad gäller brott och psykisk ohälsa.

Enligt Folkhälsomyndighetens rapporter och sammanställningar beror den högre förekomsten av psykisk ohälsa hos hbtq-personer främst på de sämre livsvillkor som gruppen utsätts för, snarare än sexuell läggning eller könsidentitet i sig. Den centrala förklaringsmodellen är minoritetsstress, vilket innebär en extra belastning av stress som uppstår till följd av att tillhöra en stigmatiserad grupp.

De viktigaste faktorerna som bidrar till psykisk ohälsa inkluderar:

  • Utsatthet för våld och kränkningar: Hbtq-personer utsätts i högre grad för mobbning, trakasserier, hot och fysiskt våld än befolkningen i övrigt. Särskilt unga hbtq-personer rapporterar bristande trygghet i skolan.
  • Diskriminering och bemötande: Upplevelser av diskriminering i arbetslivet, skolan och inom hälso- och sjukvården är vanliga. Ett dåligt bemötande eller rädsla för att bli negativt bemött kan leda till att individer undviker att söka vård eller delta i sociala aktiviteter.
  • Socialt stigma och isolering: Negativa samhällsnormer och fördomar skapar en miljö av osynliggörande och utanförskap. Brist på socialt stöd från familj och omgivning är en betydande riskfaktor.
  • Internaliserad homofobi eller transfobi: Att själv ta till sig samhällets negativa föreställningar om hbtq-personer kan leda till sämre självbild och ökad risk för depression och ångest.
  • Strukturella faktorer: Skillnader i socioekonomiska villkor, såsom lägre sysselsättningsgrad eller sämre bostadsvillkor, kan samverka med hbtq-identiteten och förvärra hälsoriskerna.

Folkhälsomyndigheten betonar att dessa faktorer tillsammans skapar en ökad risk för bland annat depression, ångestsyndrom, riskbruk av alkohol och substanser samt självmordstankar och suicidförsök.

Den evangelikala pastorala erfarenheten

Det jag hittills har redogjort för bygger på allmänt tillgänglig forskning. Inom frikyrkan finns det röster som värjer sig mot att låta sig påverkas av dessa fakta. Skepsisen grundar sig ofta i föreställningen att forskningen är politiskt styrd och vilar på premisser som inte anses förenliga med en biblisk människosyn – och därför inte heller giltiga som grund för förändrade kristna normer.

Jag delar inte den skepsisen.

Men även för den som avvisar forskningen finns det en annan kunskapskälla som är svår att bortse från: den evangelikala pastoralhistorien. Det är en erfarenhet som vuxit fram under flera decennier och som är väl dokumenterad – inte minst genom berättelserna om ex‑gay‑rörelsens sammanbrott och nedläggningen av Exodus International. Den finns också i vår egen rörelse, där ett betydande antal medlemmar och ledare i dag lever i exil utanför den direkta gemenskapen. Dessa berättelser har återgivits i EFK:s utredningar, i böcker, dokumentärer och i personliga vittnesmål.

Jag uppfattar denna pastorala och medmänskliga erfarenhet som avgörande för den förändring som skett i vissa församlingar i bejakande riktning.

Samtidigt vill jag peka på en återkommande och problematisk feltolkning av denna erfarenhet. När berättelser om HBTQ‑personer som farit illa i kristna sammanhang lyfts fram reduceras de ofta till ett enda påstående: att försöken att “bota” homosexuella personer misslyckades. Utifrån denna tolkning drar man slutsatsen att teologin kring äktenskapet kan lämnas intakt, så länge man förändrar sitt bemötande.

Här behöver vi stanna upp.

Risken är stor att vi därmed misstolkar fyrtio års pastoral erfarenhet.

Ex‑gay‑rörelsens sammanbrott berodde inte enbart på insikten att det var omöjligt att förändra en människas sexuella läggning. Denna föreställning övergavs relativt tidigt av de flesta organisationer. Den dominerande metoden kom i stället att handla om en omtolkning av identitet: från att se sexualiteten som en central del av personligheten till att förstå sig själv främst i ljuset av sin identitet i Kristus.

Trots detta metodskifte behöll man ett språkbruk präglat av begrepp som ”botad”, ”inte längre gay” och slagordet Change is possible. Detta har bidragit till omfattande missförstånd, både i samhället och inom kyrkan. För ledarskapet och många deltagare var det dock tydligt att ”botandet” inte handlade om en förändring av sexualiteten, utan om en förändring av självförståelse och livsstil. Julie Rodgers beskriver hur detta innebar en förflyttning från att vara lifestyler till struggler. De etiska vägvalen var desamma: celibat eller olikkönat äktenskap.

I ex‑gay‑rörelsens sista fas växte en tredje pastoral modell fram. Ledarna började i större utsträckning erkänna att det var skadligt att helt förneka och dölja sin homosexuella identitet. Erfarenheten av psykisk ohälsa gjorde det uppenbart att total undertryckning inte var hållbar. Man började därför formulera en väg där celibatet som homosexuell kristen fick vara ett öppet och synligt livsval.

Det var i detta skede som rörelsen började falla samman.

Kyrkorna visade inget intresse för denna förändring och mötte den med skepsis. Samtidigt var det endast en liten minoritet av homosexuella som fann en varaktig hemhörighet i denna tredje modell. För den breda majoriteten innebar kollapsen att hela den icke‑bejakande teologin övergavs. Erik Johansson beskriver i Dagen hur organisationen Medvandrarna i detta skede började vägleda till ett liv som öppet gay, samtidigt som man fortsatt vägledde till celibat.

Vill vi förstå varför ex‑gay‑rörelsen till slut upplöstes måste vi ta hänsyn till erfarenheterna från samtliga dessa tre faser. Missar vi detta riskerar vi att upprepa exakt samma pastorala misstag – ännu en gång.

Ett aktuellt exempel på detta är Apologias föreläsning med Greg Johnson, Still Time to Care. Föreläsningen presenterar sig som ett försök att dra lärdom av historien och föreslår ett mer kärleksfullt och omsorgsfullt bemötande av HBTQ‑personer. Som stöd hänvisas bland annat till John Stott på 1980‑talet.

Problemet i vår kontext är att detta förhållningssätt inte är nytt. EFK har sedan 1990‑talet i stor utsträckning präglats av just detta språkbruk. P‑A Sverkers texter, grundade i samma resonemang, har varit vägledande för många pastorer under decennier. Det vi i dag ser, utifrån vår samlade pastorala erfarenhet, är att även denna tredje modell rymmer allvarliga problem – inte minst i relation till psykisk ohälsa.

TVÅ MOTIONER OCH ETT ANTAL DEBATTARTIKLAR

När en part i en polemisk debatt skriver en motion framförs inte enbart en åsikt i sakfrågan. Man väljer samtidigt spelplan och sätter ramarna för vad samtalet ska handla om – och vad som därmed riskerar att hamna utanför.

Det är uppenbart att motionerna inför EFK:s kongress inte har rörelsens fulla stöd. Samfundets styrelse och flera tongivande pastorer har formulerat avvisande svar och yrkat på avslag. Men även i dessa svar sker något avgörande: genom att acceptera motionernas problemformulering accepteras också deras avgränsning av samtalet.

Spelplanen blir därmed tydlig. Samtalet reduceras till frågan om kristen äktenskapssyn – om enhetlighet eller mångfald. Gemensamt för motionerna, replikerna och debattartiklarna är att de i stort sett helt saknar reflektion kring HBTQ‑personers faktiska livssituation.

Här ligger min grundläggande invändning.

När Immanuelskyrkan i Örebro inledde sitt samtal 2015 tog vi avstamp i en klassisk och väl beprövad modell för etisk reflektion. Vi började inte med slutsatser, utan med grundfrågorna: Vad är problemet? Vems är problemet? Det arbetet ledde vidare till en fråga som formulerades under en temadag med Greger Andersson som föreläsare:

Vad är evangelium för homosexuella?

En liknande utgångspunkt formulerades av Linalie Newman i inledningen av en temadag med Debra Hirsch 2019: Vad är evangelium för alla människor? Samma logik låg också till grund för den utredning som senare genomfördes av en arbetsgrupp inom EFK, där problemformuleringen löd:

Hur blir vi en välkomnande och lärjungaskapande gemenskap för alla människor?

I mitt eget engagemang i detta samtal har jag därför varit tydlig med min målsättning: jag vill att min församling ska vara ett gott hem för kristna hbtq‑personer.

Det är här dilemmat uppstår.

Det sätt på vilket motionerna formulerar problemet står i direkt konflikt med den problemformulering som vuxit fram i mitt och många andras arbete med inkludering. Motionerna argumenterar konsekvent för att bevara en traditionell kristen äktenskapssyn, med hänvisning till trohet mot Bibeln och traditionen. De är tydliga i hur de tolkar evangeliet för heterosexuella människors livsval och familjebildning. Däremot saknar de motsvarande tydlighet när det gäller vad som utgör god, livsbejakande vägledning för HBTQ‑personer.

Detta är inte en tillfällighet.

Bakom samhällets förändrade normer i mötet med HBTQ‑personer ligger ett långvarigt och systematiskt arbete med att identifiera och hantera konkreta etiska dilemman – dilemman som hade sin grund i människors utsatthet, psykiska ohälsa och brist på livsrum. På samma sätt har de förändringar som genomförts i Immanuelskyrkan i Örebro och i andra kristna sammanhang vuxit fram ur en bearbetning av HBTQ‑personers livsvillkor. Förslagen till förändring formulerades för att skapa livsutrymme för människor som hamnat i yttersta utsatthet inom ramen för tidigare normer och teologiska modeller.

Den teologiska argumentation som i dag förs till försvar för en traditionell hållning saknar, så som jag ser det, tillräckliga redskap för att hantera dessa etiska problemformuleringar. Den besvarar en annan fråga än den som HBTQ‑personers liv faktiskt ställer.

TVÅ RETORISKA EXEMPEL – OCH DERAS KONSEKVENSER

Låt oss pröva detta med två korta tankeexperiment.

I en SVT‑intervju med Carina Bergfeldt får Andreas Wijk frågan:
”Vad har varit jobbigast?”
Hans svar kommer utan tvekan:
”När jag var 11–12 år.”

Föreställ er nu att Andreas, elva år gammal, sitter mittemot en pastor och för första gången sätter ord på sin homosexualitet. Han söker inte teologiska resonemang. Han söker spegling, trygghet och hopp.

Vad blir svaret om pastorn säger:

  • Vi föreslår därför att församlingar inom Evangeliska Frikyrkan ska omfatta samfundets äktenskapssyn: att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna.

Vilken vägledning ger detta ett barn som ännu inte ens förstått sig själv fullt ut?

Vilket evangelium kommuniceras till en elvaåring vars fråga inte handlar om äktenskap – utan om livsmod, identitet och överlevnad?

De senaste årens mediala granskningar av HBTQ‑personers situation i svenska kyrkor och religiösa sammanhang har varit smärtsamma att ta del av. Förhoppningsvis har de inte lämnat oss som kristna ledare oberörda.

I Kalla fakta – Syndarna sitter Amanda Eliasson i samtal med Daniel Alm. Daniel beskriver den kristnes utmaning att leva med uppoffringar i trohet mot Bibelns undervisning, utifrån texter som kräver tolkning. Amanda sätter då fingret på samtalets avgörande punkt:

”Det kanske är bättre att inte uttala sig om det, om du inte är säker på din tolkning … men du är säker på att just den här tolkningen leder till självmordsförsök.”

Här upphör det teoretiska samtalet.

Det vi lär oss av både forskning och personliga berättelser är att den psykiska ohälsan inte uppstår i vuxen ålder, när frågor om äktenskap aktualiseras. Den uppstår tidigt. Det är inte i första hand ett teologiskt dilemma – det är ett pastoralt nödläge.

Församlingens avgörande utmaning ligger i insikten om att barn som växer upp i en icke‑bejakande miljö löper hög risk att utveckla självförakt och psykisk ohälsa redan i unga år. Långt innan sexualiteten tar form i relationer eller livsval skapar insikten om att vara annorlunda en djup inre spänning. Därför behöver barnets upplevelser tidigt mötas med bejakelse, trygghet och positiv spegling.

Professor Christian Eidevald beskriver denna process så här:

Barns förståelse av sina egna känslor sker framför allt i samverkan med anknytningspersoner i en process som kallas intoning. I den processen kan den vuxnas rädslor, normer och obehag överföras och bli en del av barnets egna känslor. Om bemötandet i stället präglas av värme, omtanke och respekt för det unika – så länge beteendet inte skadar individen själv eller andra – skapas förutsättningar för en trygg identitetsutveckling.

Låt oss nu fortsätta tankeexperimentet.

Föreställ er en ung vuxen från EFK som reser på missionsresa till Brasilien. I mötet med gatubarnen i ett av EFK:s sociala projekt möter hen en ung transperson som lever med ständig fara för sitt liv. I den rådande normkulturen har transpersonen ingen möjlighet att finna skydd – varken i familjen, hos myndigheter eller i kyrkan.

När missionsresan är över söker den unga EFK‑aren fördjupad kunskap om HBTQ‑personers situation och sätter sig sedan ner med sin pastor och frågar: Hur ser vår församling på HBTQ‑personers livssituation?

Vad blir svaret om det återigen lyder:

  • Vi föreslår därför att församlingar inom Evangeliska Frikyrkan ska omfatta samfundets äktenskapssyn: att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna.

Jag medger att dessa exempel är tillspetsade. De återger inte ett verkligt samtal i någon av våra församlingar. Men de blottlägger något avgörande: det samtal som i dag förs inom EFK ger i praktiken ingen vägledning i relation till vår tids faktiska problemformulering.

Efter år av samtal om HBTQ‑frågor framstår delar av EFK:s pastorskår fortfarande som oförberedda på de verkliga livsberättelser som samtalet handlar om.

Jag skulle känna betydligt större tillförsikt inför EFK:s fortsatta process om styrelsens svar på motionerna tydligare relaterade till de grundfrågor vi säger oss arbeta med: Hur blir vi en välkomnande gemenskap? Hur skyddar vi liv? Hur förmedlar vi hopp?

I stället lyser sådana referenser med sin frånvaro. Varken i styrelsens svar eller i dokumentet om äktenskapet (som publicerats utifrån en motion i föregående kongress) berörs inkludering av HBTQ‑personer på ett meningsfullt sätt.

Genom dessa texter riskerar EFK:s ledarskap, tillsammans med motionärerna, att bygga en massiv och förödande mur av exkludering – gentemot HBTQ‑personer som redan lever i, eller söker sig till, vår gemenskap.

Att inte formulera ett livsbejakande svar på den elvaårige pojkens frågor om identitet och framtid är inte neutralt. Det är ett direkt hot mot barnets liv och hälsa. I dessa formuleringar finns ingen spegling, ingen identifikation och inget hopp.

JESUS

Jesus berättar om en präst på väg hem från Jerusalem.
På vägen passerar han en man som ligger slagen och hjälplös vid vägkanten.

Han stannar inte.

I denna berättelse sammanfattar Jesus, som jag uppfattar det, Bibelns mest grundläggande etiska princip: det är omöjligt för en människa som vill följa honom att gå förbi någon som lider. Liknelsen är inte en moralisk illustration bland andra – den är en etisk gränsdragning.

Detta tema återkommer gång på gång i Jesu samtal med de skriftlärde. Diskussionerna om vad som är tillåtet på sabbaten, om hunger, sjukdom och nöd, syftar alla till samma sak: att inpränta den kristna etikens grundfrågor.

  • Vad är problemet?
  • Vems är problemet?

Och när dessa frågor väl är ställda finns det, enligt Jesus, bara ett möjligt svar: den som ser nöden stannar. Hon går inte förbi.

Mot denna bakgrund framstår kyrkans svar till HBTQ‑personer ofta som djupt problematiskt. Alltför ofta formuleras svaret – av bibeltrogna kristna – på ett sätt som inte harmonierar med Jesu undervisning. Talet om ”vikten av att bevara det kristna äktenskapet” riskerar att eka lika tomt som fariséernas hänvisningar till sabbaten när den de sjuka kom fram till Jesus.

  • Kan verkligen det kristna äktenskapet fungera som ett hinder för att göra gott?
  • Kan en teologisk ordning ges företräde framför en människas liv och hälsa?

När pastorer säger sig vilja vara Jesu lärjungar men samtidigt formulerar svar som inte tar den lidande människans situation på allvar, då upprepas samma rörelse som i liknelsen. Man ser – men man stannar inte.

VAD ÄR SVARET FRÅN ETT BEJAKANDE PERSPEKTIV?

När Magnus Hirschfeld i början av 1900‑talet påbörjade sitt arbete för att förbättra HBT‑personers utsatta situation i samhället utkristalliserades två avgörande insikter – och därmed två tydliga vägar framåt.

Den första handlade om lagstiftning. Så länge homosexuella människors kärleksrelationer var kriminaliserade levde de instängda mellan samhällets normer och sin egen identitet. Dessa lagar skapade inte bara social exkludering, utan också ett effektivt verktyg för utpressning. Hotet om avslöjande drev människor in i ekonomisk ruin – och i många fall till självmord.

Den andra handlade om kunskap. Hirschfeld insåg att en verklig förändring krävde folkbildning. Samhället behövde förstå att homosexualitet inte var ett tillfälligt avsteg eller en moralisk brist, utan en bestående egenskap – en del av den mänskliga mångfalden.

Översatt till kyrkans sammanhang kan dessa två insikter förstås på följande sätt.

Den första innebär att kyrkan behöver avlägsna syndstämplingen av samkönade relationer. Så länge sådana relationer konsekvent framställs som moraliskt förkastliga bidrar kyrkan till att låsa människor i skam och tystnad. Den andra innebär att kyrkan aktivt behöver bidra till kunskapsspridning – där vår teologiska tolkning av skapelsen rymmer mångfald även i frågor om sexualitet och könsidentitet.

När samkönade relationer fortsatt beskrivs som syndiga, eller när skapelsen förstås uteslutande i binära termer, bidrar kyrkan till att HBT‑personer fortsatt riskerar hot, trakasserier och social exkludering. Deras liv och identitet pressas in i slutna rum där ensamhet, självförakt och allvarlig psykisk ohälsa får fäste.

En bejakande teologi tar därför sin utgångspunkt i relationer snarare än kategorier. Den vidgar förståelsen av vad det innebär att leva i trohetsrelationer. På samma sätt som kyrkan vägleder heterosexuella människor i att bygga goda, hållbara kristna familjer, erbjuder den också stöd och vägledning till dem av oss som är homosexuella. På motsvarande sätt öppnar en bejakande teologi för en mer nyanserad förståelse av kön och könsidentitet, i ljuset av den kunskap vi i dag har om människan.

Här finns också skäl att lyssna till den samlade fackkunskap som våra samhällsbärande myndigheter bidrar med. Folkhälsomyndigheten och MUCF pekar på ett antal skyddsfaktorer som visat sig avgörande för att motverka minoritetsstress och främja psykisk hälsa hos hbtq‑personer. Dessa faktorer verkar på social, individuell och strukturell nivå:

  • Socialt stöd och gemenskap: Stöd från familj, vänner och partner är en av de starkaste skyddsfaktorerna för psykisk hälsa. Tillgång till gemenskaper där erfarenheter delas minskar isolering och skapar tillhörighet.
  • Inkluderande miljöer: Trygga sammanhang där hbtq‑personer synliggörs och respekteras – i skola, arbetsliv och civilsamhälle – fungerar som ett effektivt skydd mot ohälsa.
  • Gott bemötande i vården: Hbtq‑kompetent vård ökar tilliten och sänker trösklarna för att söka hjälp. För transpersoner är tillgång till könsbekräftande vård och stöd särskilt betydelsefullt.
  • Hopp och egenmakt: En stark självkänsla, upplevelsen av handlingsutrymme och hopp om framtiden minskar risken för depression och suicidförsök.
  • Juridiska och strukturella förutsättningar: Lagar som skyddar mot diskriminering och erkänner individers identitet skapar grundläggande trygghet och jämlikhet.

När dessa faktorer stärks minskar också hälsogapet mellan hbtq‑personer och resten av befolkningen.

Frågan för kyrkan är därför inte om denna kunskap är relevant – utan hur vi väljer att förhålla oss till den i ljuset av Jesu exempel.

VAD ÄR SVARET – FRÅN DEM SOM FÖRESPRÅKAR EN TRADITIONELL ÄKTENSKAPSSYN?

Här når vi min texts verkliga och mest uppriktiga fråga.

Jag har inget behov av att ifrågasätta mina pastorskollegors övertygelse om att kyrkan bör bevara en traditionell syn på äktenskapet. Det står var och en fritt att försvara en sådan ordning. Jag kommer inte att bestrida det teologiska projektet i sig.

Men jag kommer att fortsätta ställa krav på tydliga, genomtänkta och ansvarstagande svar på en annan fråga – den som rör HBTQ‑personers faktiska liv i och omkring våra församlingar.

Min fråga handlar inte om teologisk konsekvens i abstrakt mening.

Den handlar om liv, livsvillkor och livsmöjligheter i vår gemenskap.

Om denna fråga inte möts med ett svar som bär evangeliets livgivande kraft, då brister teologin i sin förankring – både i Jesu undervisning och i EFK:s uttalade vision om hela evangeliet till hela människan.

Därför riktar jag dessa frågor till er pastorer och ledare som förespråkar en traditionell äktenskapssyn:

  • Vad är evangelium för kristna HBTQ‑personer?
  • Hur tar detta evangelium konkret gestalt i era församlingars liv?
  • På vilket sätt bidrar ni till att stärka den psykiska hälsan hos HBTQ‑personer i era sammanhang?
  • Hur vill ni vara en del av en missionsrörelse som, i mötet med utsatta barn och unga – i Brasilien och på andra platser – aktivt arbetar för att minska hat, hot, våld och död?
  • Hur kan vi tillsammans bli en välkomnande och lärjungaskapande rörelse där ingen lämnas vid vägkanten?

Dessa frågor går inte att skjuta upp.

De går inte heller att besvara med tystnad.