Replik – Bekänna färg (4) – Stefan Gustavsson (Sid 72) – Skapelsen

Replik – Bekänna färg (4) – Stefan Gustavsson (Sid 72) – Skapelsen

På sidan 72 i boken Bekänna färg skriver Stefan Gustavsson att han tycker att jag hoppar över skapelsetexterna i mitt kapitel ”Vad fördömer Bibeln?”. Han menar att man i samtalet om samkönade relationer och homosexualitet inte enbart kan utgå ifrån de sex bibeltexter som jag tar upp i mitt kapitel.

Detsamma gäller Niclas Öjebrandts genomgång av bibeltexterna i kapitlet ”Vad fördömer Bibeln?” i boken Välkomna varandra! Detta är inte att göra rättvisa åt bibelmaterialet. Vill vi förstå vad Bibeln säger om sexualitet måste vi med nödvändighet också lyssna in texterna i Bibelns början.

Det finns alltså ett mindre men direkt textmaterial i centrala bibliska texter som talar om samkönade sexuella relationer. Men det finns även ett centralt indirekt textmaterial i de två skapelsetexterna i Första Moseboken 1—2 vilka utgör bakgrunden för det som senare i Bibeln sägs om vad som är rätt och fel i fråga om sexuellt samliv.

Stefan har givetvis rätt i att denna typ av teologiska samtal måste bearbetas utifrån en läsning av hela Bibeln och inte endast vissa specifika texter. Det tycker jag också är mycket viktigt. Så på den punkten är vi helt överens.

I boken Välkomna Varandra valde vi att dela upp boken i olika kapitel som var för sig tog upp olika delar av samtalet om homosexualitet och Bibeln. Mitt kapitel hade som utgångspunkt att reda ut hur de sex negativa bibeltexterna kan läsas i relation till vår tids samkönade relationer. Kapitlet har ingen ambition att beskriva en komplett redovisning av allt som Bibeln säger i frågan.

Utifrån mitt sätt att se på frågan om samkönade relationer så är mitt kapitel mindre viktigt för det teologiska samtalet. De texter som verkligen borde samtalas om i våra församlingar är de som formuleras av mina medförfattare.

Jag är uppriktigt förvånad över att Stefan inte verkar ha läst Välkomna Varandras viktigare kapitel om skapelsen och om synen på kristen etik. I boken Välkomna Varandra finns det gott om texter som bearbetar Bibelns centrala och indirekta undervisning som Stefan efterlyser.

En metod för etisk reflektion

Innan jag går igenom några exempel skulle jag vilja ge ge en kommentar till den etiska grundprincipen som Stefan utgår ifrån.

Ignatius av Loyola levde på 1500-talet i en tid som på många sätt liknar vår egen. Västvärldens vetenskapliga framsteg och sjöfararnas upptäcktsresande utmanade kyrkan med nya situationer, kulturer och omständigheter. Nya problem hamnade ständigt i kyrkans etiska laboratorium. I den situationen utvecklade Ignatius och jesuiterna ett antal regler för att komma fram till goda lösningar på etiska dilemman:

  • Lägg principerna åt sidan
  • Fördjupa er i de specifika omständigheterna i den etiska situationen
  • Lyssna nära
  • Sök jämförbara exempel

Varför?

  • Endast denna metod kan uppfylla kyrkans mest centrala kallelse; att erbjuda tröst till den som lider.
  • Att enbart hålla fast vid principer skapar endast splittring eftersom principerna är skrivna utifrån de omständigheter som rådde då och inte kan avkrävas att inkludera alla omständigheter i vårt nu.

Denna metod kallas i kasuistik. Liknande arbetssätt kan beskrivas som en deliberativ process med en serie av medodiskt utformade uppgifter att utreda. Björn Cedersjö beskriver i sitt kapitel i Boken Välkomna Varandra en sådan process i sex steg.

1) Precisera vad och vems dilemmat är
2) Gör en historisk återblick
3) Samla in fakta och erfarenheter
4) Systematisera argumenten
5) Diskutera
6) Gör ett eget preliminärt ställningstagande

När jag läser Stefan Gustavssons text om skapelsen är det uppenbart att han och jag har olika syn på hur kyrkan ska arbeta med etiska ställningstaganden. För Stefan verkar det framstå som självklart att enbart beskriva Bibliska principer är en användbar metod att bygga etik på. Jag delar inte den uppfattningen. När Stefan hävdar att Bibeln framställer äktenskapet mellan man och kvinna som en skapelsegiven princip så har jag inga direkta invändningar mot den bibeltolkningen. Det som skiljer oss åt är hur vi ser på den etiska metoden och vilken roll skapelsens princip har att fylla i mötet med individer vars sexualitet och eller könsidentitet inte finns med i den bibliska berättelsen om det första äktenskapet.

Jesus möter sina samtida kritiker i en debatt angående hur man ska förhålla sig till den skapelsegivna principen om att Gud och människan är avsedda att vila på den sjunde dagen – Sabatten. I dessa samtal visar Jesus på vilka grundkriterier som gäller för tillämpning av Guds principer och skapelseordningar. Kriterierna finns i dessa nyckelrepliker:

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

Mark 2:27

Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.

Matt 12:12

Det jag ser i Jesu undervisning är att han inte fokuserar på vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet i relation till principen. Jesus fokuserar på det konkreta exemplet och ställer sig frågan: Vad är gott i denna specifika situation?

När jag bearbetar frågan om samkönade relationer i mötet med skapelseberättelsen så är det givetvis viktigt för mig att dra lärdom av det grundmönster för livet som finns gestaltat i berättelsen. Min stora lärdom utifrån skapelseberättelsen är Guds engagemang – att göra gott för människan. Gud ser mannens ensamhet och med sitt barmhärtiga hjärta söker Gud en väg att fylla detta tomrum. Äktenskapet är alltså skapat för människan, till att ge gemenskap där det fanns ensamhet.

Utifrån skapelseberättelsen och den etiska metod som jag anser att kyrkan med framgång tillämpat genom historien så möter jag samtalet kring samkönade relationer med frågan:

  • Vad innebär det att göra gott i denna situation?
  • Vilket svar kommer att ge tröst till den som lider?

I Stefans beskrivning av Skapelseberättelsen är det uppenbart att han tror att det finns ett svar på den etiska frågan kring samkönade relationer genom att beskriva hur det första äktenskapet såg ut till sin form; Det var en man och en kvinna, de kompletterar varandra och får uppdraget att föröka sig och uppfylla jorden.

Stefans berättelse är ju helt korrekt i sak… men…

  • Vilken fråga svarar den på?
  • Vems lidande lindras?

Det är just i dessa lägen som den kausistiska varningen om att lägga principerna åt sidan är som allra viktigast. Principerna är utformade i situationer som saknar vissa av de omständigheter som ligger på bordet idag. Därmed blir de klumpiga och otillräckliga för att ge svar på vårt dilemma.

Det finns inte med några HBTQ-individer i skapelseberättelsen. Därför blir en princip som utformas utifrån skapelseberättelsen omöjlig att använda i samtalet om HBTQ-individer.

Därför är mitt råd till oss alla.

  • Lägg principerna åt sidan
  • Fördjupa er i de specifika omständigheterna i den etiska situationen
  • Lyssna nära
  • Sök jämförbara exempel

Utöver denna kommentar så önskar jag att fler texter i Välkomna Varandra blir en del av samtalet. Det finns massor av texter som berör just de frågor som Stefan efterlyser att vi ska fördjupa oss i.

Ex 1 – Andre Jakobsson om skapelseordning

Det finns utan tvekan välgrundade tolkningar av skapelsetexten som öppnar upp för att resonera på annat sätt i frågan om samkönade relationer. En välformulerad redovisning av några sådana perspektiv finns i André Jakobssons kapitel:

I Första Mosebok läser vi om hur Gud resonerar kring människans skapelse. ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss (…) Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Ur denna text, vid sidan om de texter som explicit talar om någon form av samkönad sexualitet, har mycket av avvisandet mot homosexualitet hämtat sin källa. Resonemanget har gått ut på att man och kvinna utgör Guds avbild tillsammans. Ibland har man talat om könskomplementaritet.

Somliga har betonat hur det maskulina och det feminina kompletterar varandra utifrån olika egenskaper (funktionell komplementaritet). Ett problem med denna tolkning är att den har en tydlig koppling till traditionella könsroller. Vad är egentligen maskulint och vad är feminint? Vilka sådana egenskaper kan fastskrivas till respektive kön?

Utifrån funktion är det främst kring barnafödandet som tydliga skilda egenskaper finns. Kvinnor kan föda barn, män kan det inte. Men både kvinnor och män kan uppfostra barn. Både kvinnor och män kan visa kärlek, fungera empatiskt, ta ansvar, vägleda och utveckla ledarskap. Här har vi historiskt alltför lätt hemfallit åt att försvara funktionerna i de traditionella könsrollerna, ofta utan kritisk analys.

Andra har mer betonat att den manliga och den kvinnliga kroppen passar ihop, utifrån könsorgan och dess funktion. Men tolkningen om kropparnas ”passform” har väldigt lite bibliskt stöd.

Dessa tolkningar om könskomplementaritet betonar dessutom skillnaden mellan maskulint och feminint, medan texterna i Första Mosebok verkar fästa uppmärksamhet på likheten. I kapitel två från vers 18 och framåt läser vi:

Herren Gud sade: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits.” Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.4

Under hela skapelsen berättas det för oss att Gud ser att det skapade är mycket gott. Men i berättelsen om mannens ensamhet ser vi för första gången att Gud ser något som inte är bra. Handlar detta om att Gud inte ”tänkt färdigt”? Eller handlar det om att skapelsens krona, människan, skulle involveras i själva skapandet? Det verkar som om människan får vara med och definiera skapelsen genom att ge namn åt det som Gud skapat genom sitt ord. Men detta medskapande räckte inte till.

Här lever Adam i öppen relation med Gud själv, och ändå saknas något. Mannen behöver en like, en partner, någon att dela det mänskliga livets förutsättningar med. När kvinnan står vid hans sida säger han: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött.” Vi har samma ursprung. Vi är varandras likar.

I texten talas om ett kött. Det har ofta tolkats som den fysiska föreningen i sexualiteten. Här menar teologen James V Brownson att ordet för kött inte handlar om den fysiska föreningen, utan om släktskap, samhörighet, gemenskapsband. När Bibeln vid andra tillfällen talar om ”ett kött” verkar det vara på just detta sätt. Så omtalas exempelvis relationen mellan Herren och Israels folk i äktenskapstermer med hänvisning till ”ett kött” i ett flertal sammanhang i Gamla Testamentet. Här finns ingen koppling till fysisk förening. I stället handlar det om ett troget överlåtande till den andra i de vänskapsband som äktenskapet ger. Även de texter i Nya Testamentet som hänvisar till Första Moseboks andra kapitel tycks handla om samhörighet och gemenskapsband.

Det hebreiska ordet för medhjälpare, ezer, som återfinns i skapelseberättelsen används på andra ställen i Gamla Testamentet för att beskriva Guds räddande hjälp till oss. Där är Gud vår ”medhjälpare” (ezer). När Gud vill ge mannen en like, en partner att dela livet med söker Gud en lämplig ezer. Här tycks det vara likheten som är förutsättningen för gemenskapen. ”Det är inte bra för människan att vara ensam”, säger Gud. Vad innebär det för den som inte finner sin ezer i det motsatta könet? Vad är en då en medhjälpare, en like, som vi kan dela livet med?

Kanske är det så att vi har läst texterna i Första Mosebok med en alltför tydlig agenda när det gäller manligt och kvinnligt. Det verkar vara något viktigt som texten vill säga då den upprepar sig. ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Är det tydligaste syftet med denna text att betona att både man och kvinna är skapad till Guds avbild – inte skillnaden mellan dem?

Den tydliga hierarkiska ordning och värdeskillnad mellan mannen och kvinnan som framkommer så tydligt senare i Bibelns berättelse är inte ursprunglig. Den hierarkiska ordningen är med andra ord syndafallets konsekvens. För om texten säger oss att det bara är i gemenskap som man och kvinna vi är Guds avbild, då får vi stora problem med resten av Bibeln. Hur kan då Jesus till exempel vara den ”osynlige Gudens avbild”?

Alltså: Säger texten i Första Mosebok att det bara är heterosexuell samlevnad som välsignas av Gud? Eller läser vi in mer eller mindre än det som texten faktiskt vill säga oss? Betyder orden ”en man skall lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” att enbart heterosexuell kärlek är den rätta? Är det verkligen sexuell läggning som texten handlar om? Eller är poängen att nya familjer hela tiden måste bildas? Att skapelsen fortsätter med fler och fler aktörer?

Jag tycker om hur Adams formulering när han ser Eva översatts i Bibel 2000: hon är ”ben av mina ben, kött av mitt kött.”7 Detta följs av de välkända orden: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.”8 När vi finner vår like – vår ezer – då är det dags att binda sig vid denna människa. Det är skapelsens gång och tanke. Så går Guds skaparverk vidare, och vi får vara del i detta stora.

Ex 2 Thomas Erlandsen om självutgivande kärlek

Ett viktigt bidrag är Thomas text som reflekterar över hur vi ska ställa pliktetiken och dygdetiken i relation till evangeliets kärna i den självutgivande kärleken.

 Jesus överrumplar oss med sitt liv. Det enda uttryck jag känner till som lyckas ringa in det Jesus visar oss, är ett som kyrkan har använt sedan dess födelse. Men det har i stor utsträckning försvunnit ur vårt moderna språkbruk. Ordet finner vi som ett verb i Bibeln: kenosis. På svenska: självuttömmande kärlek eller självutgivande kärlek.

Jag tror att det är viktigt att återta detta begrepp till det kristna språket, eftersom det i sig självt bär berättelsen om den evangeliska nedstigningen som Gud gör för att möta oss. Det är en nedstigning där Gud uttömmer sin kärlek för oss människor och sin värld. En kärlek där Gud har fokus utåt, bort från sig själv mot sina barn och det skapelseverk som han önskar ge en kärleksgåva.

Självutgivande kärlek handlar om att vara ovillkorligt älskad av Gud. När vi vid upprepade tillfällen i livet möter Guds Ande som människor mötte Jesus, förvandlas vi steg för steg så att vi börjar älska vår nästa och älska våra fiender. Vi blir villiga att dö för att skydda, inte bara de som älskar oss utan också de som ogillar och hatar oss. Vi börjar konsekvent vända andra kinden till och anstränger oss lite extra för att göra gott mot dem som gör oss ont.

Jesus lärjungar föraktade sitt grannfolk samarierna så till den grad att de önskade att de försvann. De såg gärna att Gud dräpte alla samarier genom att sända eld från himlen för att förtära dem.6 Det måste ha varit chockerande när de hörde hur Jesus lite senare omtalar en samarier. Jesus höll med den laglärda mannen som menade att den moraliska sammanfattningen av lagen är att älska Gud och sin nästa. När den laglärda mannen frågade vem hans nästa var, svarade Jesus genom att berätta en liknelse om en samarier som var barmhärtig mot en jude!7

Summan av Guds vilja är att vi älskar våra fiender och är barmhärtiga mot dem som hatar oss. Ja, till och med hjälper dem som vill såra oss eller som förföljer oss. Vem känner inte att ett sådant budskap utmanar?

Bara i ljuset av Jesus kärlek, den självutgivande kärleken, kan vi förstå vad som är Guds sanning, rättfärdighet och helighet. En sanning som inte har sina rötter i självutgivande kärlek är inte kristen sanning; en rättfärdighet som inte har sina rötter i självutgivande kärlek är ingen kristen rättfärdighet och inte heller kan en helighet utan grund i självutgivande kärlek kallas kristen helighet.

Vi kommer till korta. Våra relationer är som öppna sår. Vi är motvilliga att låta Guds renande kärlek tvätta våra sår. Vi kan därmed inte leva upp till Guds rättfärdighet, sanning och helighet. Våra liv måste därför alltid präglas av omvändelse och syndabekännelse. I Guds kärleksljus ser vi vårt eget mörker, men i Guds kärleksljus ser vi också vad som kan hela våra sårade relationer. Kyrkan är som ett sjukhus där Gud helar oss och ger oss ett nytt sätt att leva tillsammans på. Kyrkan ger oss ett syfte: att leva ut Jesus självutgivande kärlek på jorden. Bara så kan vi etablera Guds rättfärdighet, sanning och helighet här. Alla tankar, attityder och gärningar som inte har som syfte att leva ut självutgivande kärlek i våra relationer är vad vi med rätta kallar synd. Vårt sår är bristen på Guds kärlek och bristen på Guds kärlek är vår synd.

DET OLÄMPLIGA I ATT FÖRSTÅ BIBELN SOM PLIKTER

Det jag visat här är ett annat sätt att läsa Bibeln på. Det är dock djupt traditionellt. Det tar Jesus ord på allvar om vilket som är det rätta sättet att läsa lagen på. I stället för att söka efter påbud och förbud eller att enbart läsa Bibeln i ljuset av skapelseordningen, menar jag att det bästa förhållningssättet till etiska frågor är att läsa Bibeln genom Jesus självutgivande kärlek.

Det är ett sätt att läsa som sätter mänskliga relationer och allt det skapade i fokus för vår omsorg och barmhärtighet. En bibeltrohet på dessa premisser kan möta etiska dilemman med trygghet. En sådan bibeltrohet kräver att vi tar kyrkans tradition, erfarenhet och förnuft med i diskussionerna om etiska frågor.

Vi måste nu fråga oss om det är något med livslånga, trofasta och monogama samkönade relationer som gör att dessa inte kan visa självutgivande kärlek? Har vi erfarenhet av att sådana relationer strider mot Guds rättfärdighet, sanning och helighet, med rötter i Jesus självutgivande kärlek?

Så långt jag förstår och känner till finns det inget som pekar på att homosexuella relationer är av lägre kvalitet än heterosexuella. Och om det inte finns något i homosexuellas samliv som skadar förvaltningen av jorden eller hindrar att Guds rike blir synligt – men precis som heterosexuella äktenskap kan leva ut Guds kärlek – ja, då säger det sig självt att jag inte heller kan kalla homosexuellt samliv för synd.

Om man fortfarande ändå vill hävda att samkönade relationer är synd, då måste det innebära en förståelse av att det inte räcker att leva i självutgivande kärlek. Att det finns bud som man måste hålla även om de är obegripliga. Då är min fråga: Varför då? Är det inte just detta som Jesus vände sig emot då han sa: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten?”8 Betyder inte dessa ord att buden är skapade till att tjäna människans väl och att buden inte får vara föremål för det motsatta?

Vår ståndpunkt i denna fråga har de senaste hundra åren fört med sig enormt lidande, nöd och död för många homosexuella. Har vi inte då gjort buden viktigare än människorna? Har kyrkan misslyckats med att leva ut självutgivande kärlek? Hur ska vi förstå Jesus ord: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”,9 när det vi kristna gjort ofta varit just det: att utse homosexuella till offer?

Oavsett vilken ståndpunkt vi har i denna fråga måste vi konstatera att vi har gjort fruktansvärt fel. Det kan inte vara så att följa Guds rättfärdighet, sanning och helighet ska innebära stort lidande för en grupp människor.

Ex 3 Björn Cedersjö – regler, principer och paradigm

I boken välkomna Varandra redovisar Björn Cedersjö resultatet av sin forskning omkring hur kyrkliga företrädare resonerat kring den etiska frågan om omgifte under den senare delen av 1900-talet.

Under denna period förändrades frikyrkans tillämpning av de traditionella reglerna för vad som var rätt och fel i frågan om huruvida en kristen kunde gifta sig igen efter en skilsmässa. Björns text belyser hur viktigt det är att vi i samtalet reder ut förhållandet mellan det han beskriver som regler, principer och paradigm.

”Man kan analysera författarnas uppfattning av bibeltexterna med hjälp av tre begrepp. Författarna förstod dessa texter som regler, som principer eller som paradigm.

Om man uppfattar en text som regel blir den ett påbud eller ett förbud av vissa handlingar. Om man i stället ser den som en princip, blir den en överordnad riktlinje för ett önskvärt handlingssätt eller ett mål som ska styra den konkreta tillämpningen. När man ser en bibeltext som ett paradigm finns där en person eller karaktär som förebildar ett gott eller ett dåligt uppträdande. De flesta författare identifierade dessa olika typer av texter.

Det intressanta blir sedan hur man väger samman olika texter. I mitt material finns exempel där man lät regeln vara överordnad kategori, till exempel att buden ska hållas bokstavligt. Hos andra författare underordnades reglerna något konkret mål eller någon princip. Så kunde ibland det dubbla kärleksbudet anges som en övergripande princip som angav hur övriga bud ska förstås, vilket ibland ledde till att andra bud i praktiken vägde lättare.

Utgick man från att paradigmet är en överordnad kategori med Jesus som förebild kom ofta Jesus upprättande och förlåtande hållning att överordnas andra texter. Hur Jesus mötte kvinnor i Johannesevangeliets fjärde och åttonde kapitel angavs som något som är eftersträvansvärt att ta efter.

Ett ytterligare sätt att väga samman texterna som finns i materialet är att författaren läste reglerna som ideal men argumenterade för att ”verkligheten” ändå gör att man bör tillåta det som idealet verkade förbjuda.

Denna kortfattade genomgång visar att strävan att läsa som det står inte är så enkel att efterleva som det ibland sägs. För vad står det egentligen, i en viss text och – inte minst – när man söker läsa Bibeln som helhet?

Det bör också tilläggas att samtidigt som de frikyrkliga författarna var angelägna om att utgå från Bibeln i sin undervisning och tala om den som yttersta auktoritet, fick andra källor till kunskap i flera fall en ökad betydelse. Det handlade då om referenser till kyrklig tradition, till kunskap från andra områden (till exempel psykologi) och till människors erfarenheter.

Liknande diskussioner om bibeltolkning under senare tid har funnits både när det gäller kvinnans roll i församlingen och frågan om kvinnor kan vara pastorer och församlingsföreståndare. Tidigare diskuterades frågan om hur kristna ska förhålla sig till slaveri.

När frågan nu ställs om hur homosexualitet och samkönade relationer ska bedömas är denna mångfald av bibeltolkning och förändringar i övertygelser historiska erfarenheter att påminnas om och ta hjälp av. ”

Som jag ser det är det inte möjligt att föra ett heltäckande samtal om samkönade relationer enbart genom att hänvisa till enstaka förbud eller enstaka ordningar i Bibeln. Samtalet bör ge utrymme för en analys som väger samman fler olika aspekter av livet som homosexuell.

Min bearbetning bygger på att det finns verkliga erfarenheter i kyrkan som tydligt pekar på att ett enkelspårigt upprepande av traditionella idéer kring äktenskap och otukt leder för vissa individer till mycket negativa konsekvenser. Det är i detta dilemma som frågan om samkönade relationer utspelar sig i min tillvaro.

Ex 4 – Robert Eriksson – Om en Jesus som spränger gränser

De som framför kritik mot ett bejakande av samkönade relationer argumenterar med argumentet att den traditionella ordningen alltid varit sådan och att den därmed är orubblig. Ett sådant argument om att inget förändras är vad jag kan se djupt obibliskt. Vi kan se en tydlig och ständig förändring genom hela Bibeln berättelsen ständigt söker nya förlorade folk att inkludera i Guds rike. Bibeln är full av stora och omvälvande omförhandlingar av gamla traditioner. Gud är överraskningarnas Gud och vi gör ett stort misstag om vi ägnar våra liv åt att stryka från gästlistan de som Gud själv har skapat och skickat inbjudan till.

Bibeln talar inte med en röst, utan med flera. Bibeln är inte en bok, utan en skiftande samling böcker som är skrivna i olika tider och kulturer. Böckerna innehåller olika perspektiv som bryter och bänder mot varandra. I stället för att låtsas som om denna mångfald inte existerar är vår uppgift i stället att göra dessa komponenter rättvisa, samtidigt som vi binder ihop dem i ett sammanhängande teologiskt synsätt.

Bibeln är en redogörelse av ett uråldrigt samtal mellan Gud och människor som är initierat, inspirerat och väglett av Gud. Det är ett samtal där olika mänskliga röster – ibland i harmoni, ibland i disharmoni – bidrar till en alltmer tydlig bild av vem Gud är. En bild som uppenbaras till fullo i Jesus. Det är som om Guds kärlek vägleder människan i att ta del av sin egen natur: en älskande och välkomnande gemenskap: Fader, Son och Ande. Och i det pågående samtal som Bibeln visar på mellan Gud och människor utvecklas en allt större betoning på kärlek och inkludering.

Vi ser detta i Abrahams uppdrag att välsigna och i Guds uppmaning till Israels folk att vara till välsignelse för alla folk. Detta pågående samtal mellan Gud och människor blir också synligt genom de bud Guds folk får om att bry sig om de fattiga, änkorna och de faderlösa. Vidare syns det genom det friår som Gud förordar, genom profeternas uppmaning om rättvisa och i Jesus ständiga välkomnande av kvinnor.

Och efter Jesus uppståndelse konstaterar lärjungen Petrus förundrat: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Vi läser om Petrus mod att lita på en syn från Gud som grund för detta konstaterande. Det är den revolutionerande insikten att Gud kan tala till alla människor och att Gud älskar alla människor, även en romersk officer, som får Petrus att uttala detta konstaterande. De första kristna inser gradvis att evangeliet om Jesus är till för alla människor. Och kristen tro började spridas över hela den då kända världen.

I Bibeln för Gud alltså ett pågående samtal med människan och kommunicerar hela tiden på det sätt som människan kan förstå i en given kultur. Bibeln är också ett samtal som pågår långt efter det att de sextiosex böckerna i Bibeln fick sin slutgiltiga form. Alla vi som vill vara med i den pågående upprättelsen av världen som Jesus åstadkommer bidrar i det fortsatta samtalet. Det måste vara ett pågående samtal lett av Anden mitt i församlingen som för oss till en ständigt ökad klarhet i vem Gud är och vilka vi är.

I det samtalet behöver vi i första hand en anpassning till Jesus person och undervisning, snarare än till en specifik tidsepok. Bara så kan vi finna ett sammanhängande teologiskt synsätt som är robust nog att hantera etiska utmaningar i en värld i ständig förändring.

Och idag verkar detta andeledda samtal ge oss ny kunskap och ny erfarenhet kring Petrus ord ”Gud gör inte skillnad på människor”. Det går att ta hela Bibeln på allvar och samtidigt välkomna homosexuella i församlingen. Precis som Petrus och andra genom den kristna historien har lärt sig, så lär sig kyrkan alltmer vem Gud är och om Guds kärlek och inkludering, i ljuset av Jesus liv, död och uppståndelse.  

Sammantaget så finns det gott om material i Boken Välkomna Varandra för Stefan Gustavsson att reflektera över men det framstår som att han faktiskt inte har läst dessa texter.

Hur vi ser på äktenskapet, skapelseordning och etiska regler är en fråga som har många bottnar och det finns massor av bibliska principer att reflektera över.

Jag välkomnar ett fortsatt samtal … men det bör föras med en seriös bearbetning av de argument som faktiskt framställs av författarna i boken Välkomna Varandra. Eftersom Bekänna färg inte gör dessa analyser blir den svåranvänd i det samtal som jag menar borde ligga på bordet.

Sorry, comments are closed for this post.