Tack Ray, Mary, Peter, Sebastian och Nasrin.

Tack för de personliga berättelserna i boken. De betyder så mycket. Inte bara för mig utan för kyrkan i sin helhet och våra barn som ska växa upp i en gemenskap människor lever tillsammans.

För ett barn som ska finna sin väg i livet är det otroligt viktigt att finna människor som de kan spegla sig i. Flickor behöver spegla sig i kvinnor. Pojkar i män. Ungarna som sparkar boll tittar på landslaget, barnen i skolbänken tittar på sin lärare. Genom hela livet lär vi oss goda livsmönster genom att insupa det som modelleras av våra förebilder.

En av orsakerna till att barn upplever dysfori är att de hamnar i ett tomrum där de i sig själva upptäcker något som de inte finner någon bekräftande förebild för i sin omgivning.

Den fula ankungen känner sig usel, ensam, utanför och vanskapt ända tills den en dag möter … en Svan.

För kyrkans relation till HBT-individer som växer upp i våra församlingar är bristen på synliga livsberättelser ett allvarligt hot. Tystnaden i samtalet och kyrkans vana att dölja och gömma dessa individer gör att nya generationer tvingas återuppleva sådant som vi borde lärt oss att motverka för länge sedan. Ensamheten, utanförskapet och känslan av skam uppstår delvis som en konsekvens av tomrummet.

De berättelser som berättas i boken Välkomna Varandra och i boken Bekänna Färg utgör därför en samlad skatt som kan ge nya unga kristna hbt-individer en tryggare kyrklig tillvaro att växa upp i. Låt oss fortsätt på denna väg och ge utrymme för livsberättelser i våra församlingar.

Jag har mött många frikyrkliga som blivit hjälpta av det personliga mötet med HBT-individer och deras livsberättelser. Flera av de misstag och felaktigheter som ibland präglar samtalet om samkönade relationer är grundat i åsikter som saknar förankring i verkliga livsberättelser. Därför är det en styrka för våra församlingar att vi blir rikare på verkliga människor och verkliga berättelser.

Så därför vill jag tacka för era personliga bidrag och hoppas att de ska göra oss som kyrka klokare i vårt samtal och mer nyanserade i mötet med varandra.

Tack Ray, Mary, Peter, Sebastian, Nasrin, Erik, Mirjam, Lena, Anders, Anton och Johanna.

En ny möjlighet

Idag frågar sig många ledare inom våra frikyrkliga sammanhang hur vi ska gå vidare som samfund och som församlingar. Jag hör i dessa samtal tecken på stor osäkerhet och villrådighet kring vilka typer av beslutsprocesser och vägval som är kloka.

Jag skulle vilja föreslå … en ny möjlighet i bokens personliga berättelser.

De elva personer som beskriver sin berättelse är de som äger ämnet i detta samtal. Det är deras liv, det är deras församlingar, det är deras tro, det är deras familjer, det är deras bibel och deras framtid som allting handlar om.

Jag är övertygad om att teologer, pastorer och debattörer på alla sidor i detta samtal i grunden är överens om att vårt övergripande mål är att i våra församlingar bygga ett gott hem för kristna HBT-individer. Därmed har vi nu möjligheten att inbjuda dessa våra syskon att utgöra den centrala referensgrupp som ges möjligheten att leda oss vidare i vårt samtal som kyrka.

Mitt förslag är att våra samfundsledningar inbjuder denna grupp HBT-individer till att hjälpa oss föra detta samtal framåt.